Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagsproblematik (del 4 av 14)

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att orka hålla mig till mitt löfte att besvara alla era kommentarer när jag hade skrivkramp och jag bad er hjälpa mig, men här kommer i alla fall del fyra av 14.

"Skriv om vardagsproblematiken", skrev Monica i en kommentar till mig så det tänkte jag göra här;

Vardag - var dag - sådant som händer och sker varje jag, eller varannan. Livet man lever... Vad skiljer ett liv med npf mot ett utan?

Svårigheter inom npf-området kan se oerhört olika ut. Om man tänker sig "normalbarnen"/"majoritetsbarnen"/"TommyoAnnikabarnen" (dem det finns flest av i samhället) i en stor låda där barnen/de vuxna har olika genuppsättning, olika svårigheter och lättheter, olika uppfostran och erfarenheter - så befinner sig barnen/de vuxna med npf-svårigheter svävandes utanför - åt alla håll. Det gör att svårigheterna kan skilja sig ganska stort mellan olika personerna.


Snabb liten skiss (bild kanske inte är min "lätthet") så här på förmiddagen som symboliserar de "vanliga/normala/majoritetsmänniskorna inne i lådan och de övriga människorna som är i minoritet och som anses vara "onormala" av många. Mycket förenar de som "står utanför", men egentligen är den gruppen mycket mer olik än vad "majoritetsgruppen" är. 

Det gemensamma många av oss har som lever i en familj där någon eller några har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att vi i högre grad än andra får kämpa mer, blir mer ifrågasatta, mer sällan får höra att vi är bra etc, etc. Att få höra att "den diagnos din dotter har är ju väldigt ifrågasatt av många människor" till exempel, känns väldigt kränkande då hon kämpar så oerhört för att inte misslyckas hela tiden och vi runt henne, föräldrar, lärare och annan personal gör vårt bästa för att hon inte skall falla igenom hela tiden.

Människor med npf-svårigheter hamnar ofta utanför gemenskapen. Vi andra är dåliga på att acceptera och bjuda in annorlunda människor. Å andra sidan är "annorlunda människor" inte alltid så lätta att ha att göra med - det är ju i bland det som är själva funktionsnedsättningen...

Så är vi tillbaka på det som så tydligt förenar oss människor i "diagnosland", svårigheten och det extra handikappet det innebär att ha en funktionsnedsättning och inte bli förstådd i svårigheterna. Ibland har lärare sagt till mig "det här kommer att gå jättebra, jag har erfarenhet av detta och brukar aldrig misslyckas, jag har inga problem med att förstå svårigheterna" - då vet jag att det inte kommer att fungera. För vi alla, som inte har så stora svårigheter inom npf-området, måste vara ödmjuka i det att vi aldrig riktigt kan förstå och att vi alltid kommer att misslyckas med att förstå. Så länge vi inser det - är vi på rätt väg.

Jag vet inte om detta handlade så mycket om vardagsliv, som du Monica ville att jag skulle skriva om, men det blev i alla fall ett inlägg om livet i stort, på något sätt.

Appropå vardagsliv, förresten; nu skall jag försöka få upp dottern så vi hinner till läkarbesöket klockan elva...

Här i Göteborg skiner solen idag. Hoppas lite sol skiner på dig som läser min blogg!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…