Fortsätt till huvudinnehåll

Livets gång

Då var jullovet slut och allt det "vanliga" skall så sakteliga rullas igång igen. I årbörjar mina öppna föreläsningar i slutet av februrari. Till dess skall jag ha förändrat min föreläsning på många sätt. Det kommer att bli mindre fokus på min dotters historia och mycket mer på lösningar och på andra barn, andra föräldrar. Det kommer också att bli mer fokus på kognitiv beteende terapi, hur man kan använda sig av det i skolan och hemma för att lösa saker som kan verka hopplösa, men som faktiskt inte alls är hopplösa - om man förstår varför det blev fel från början. Den sista meningen kan kanske upplevas som kränkande för dig som har ett barn eller en elev som det verkligen inte fungerar för, men de här garnnystanen som barnen befinner sig i har så många trådar att dra i så även om just du kanske gör så mycket rätt det bara går, så kanske inte det hjälper för att det finns andra trådar som ligger och skaver.

Här kan du, om du vill, gå in och läsa om min föreläsning och var jag kommer att föreläsa nu i vår och sedan får du, om du vill, gärna sprida länken vidare till andra som kan ha nytta av föreläsningen.

En av mina favoritbilder. Lillagubben som med skräckblandad förtjustning upplever "Flumeride" på Liseberg för första gången i livet. Nu åker han allt han får åka, men då, när han var tre år behövde han lite stöd och kram för att klara resan ner genom vattenrutchkanan. Min dotter sitter precis bakom mig. Hon söker skydd bakom min rygg för vattnet som alldeles strax skall skölja över oss.

Bilden säger mycket om föräldraskap, tycker jag. Skydda, värna, stötta och också putta - för att våga, i livets berg-och dalbana. Och till slut sitter man, förhoppningsvis ensam kvar i båten, blöt som en katt när glada ungar skuttar ur båten för att ta sig till nästa attraktion, för så skall livets gång vara...
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…