Fortsätt till huvudinnehåll

Om fetma och om ett tv-program och om vems fel det egentligen är

För ett tag sedan läste jag om en kvinna i USA vars mål var att bli historiens tjockaste kvinna. Hennes man åkte och handlade åt henne eftersom hon var för tjock för att orka själv. När jag läste om henne tänkte jag att det måste vara världens enda människa som njuter av att vara tjock. Kvinnan dök upp ett tag senare i artiklar då hon såg mindre glad ut, fast lika tjock. Hennes man hade lämnat henne, hon hade fått hälsoproblem och hon hade bestämt sig för att sluta sikta på "världsmästartiteln". Hon hade till och med börjat försöka banta, vilket inte var så lätt, hade det visat sig.

Jag tänker på den kvinnan när jag hör debatten i "Sverker med soptunnans" nya programserie "Sverkers stora strid". Man diskuterar fetmaepidemin i gårdagens avsnitt. Alla är överens om att Sveriges befolkning blivit tjockare, men man är inte överens om varför det blivit så och vad man bör göra för att stoppa den. Man menar att man måste utbilda ännu mer i vad sockret gör, i vad stillasittande gör att några menar att vi behöver införa en "sockerskatt" för att hjälpa människor att inte äta så mycket onyttiga matvaror, godis och läsk. Birgitta Olsson, politiker för folkpartiet, tycker att man måste lägga mer ansvar på individen (jag får erkänna att jag tyvärr missade större delen av programmet så hon kanske sa något annat innan jag började titta).

Är man fet så får man liksom skylla sig själv. Är man en tjock unge så får man skylla på ungen och/eller på dess föräldrar. Hon tyckte inte att man skall lägga extra skatt på onyttiga varor. Hon tyckte att man får skylla sig själv. Men när de är så stora skillnader i fetma bland barn som bor i områden med hög ekonomisk standard, där många är högutbildade och där få invandrare bor - och områden där många är låginkomstagare, lågutbildade och en hög andel invandrare bor så måste man väl ta sig en funderare till. Kan det verkligen ligga på individnivå när det verkar drabba en grupp så mycket mer än en annan grupp? Kan man lägga det på individen helt och fullt?

Jag tänker att individen alltid har ett ansvar, men att olika människor har olika stora möjlighet att påverka.  Visst, nu kommer någon av er som läser att tänka att "jag har minsann långsam ämnesomsättning och jag gillar också godis, men jag har så hög moral att jag tränar (fast jag hatar att träna) och jag stoppar inte i mig skräp, just för att jag inte vill bli tjock". Och då tänker jag att det är ju helt underbart för dig, som tänker så, att du fixar det. Men alla gör inte det.

Jag tror att alla barn vill lyckas och jag tror att ingen vill bli tjock (utom möjligtvis hon i USA som ville bli tjock ända tills mannen lämnade henne och hon fick hälsoproblem).

Jag tror att alla vill lyckas, alla vill upplevas som bra människor, alla vill må bra - en del har bara lite svårare att lyckas med de på grund av olika saker. Jag tror också att Birgitta Olsson inte har upplevt det där ännu, att fast man vill något så orkar man inte eller så klarar man inte. Birgitta Olsson har förmodligen lyckats med det hon företagit sig och kan kanske därför inte förstå att det finns människor som inte klarar det samma som hon, som inte har hennes förutsättningar genetiskt och socialt.

Det är sorgligt tänker jag, för vi i samhället borde värna om alla människor. Inte lämna någon i sticket. Alla människor vill bli lyckliga, må bra och upplevas som goda samhällsmedborgare (även de som ständigt misslyckas och även om de inte vill det nu när de fått en plats i "Hells Angels" så fanns det en tid då de ville det).

Idag skall jag och dottern till Habiliteringen för första gången. Där hoppas jag att de tänker som jag ungefär, att alla människor vill, men inte alltid kan. Att min dotter får stöd så att hon glad och nöjd kan klättra ur min "flumeriedfarkost" så småningom (om du inte förstår detta sista, läs gärna inlägget nedan).

Idag är också första dagen för många barn i skolan. Jag håller mina tummar för att det blir en bra skoldag och ett bra läsår för landets skolbarn.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…