Fortsätt till huvudinnehåll

Jo då, nu har det satt igång igen...

Folk i min närhet, bekanta och människor som arbetar på samma arbetsplats som jag sneglar lite snett på mig ibland och så säger de "du har det bra du som inte jobbar heltid, som kan bestämma över dina egna tider, som inte behöver vara på jobbet så mycket".

Yeahhhh, right!

Idag började skol(eländet)an för min dotter. Innan skolan var vi på habiliteringen för samtal (vilket jag kommer skriva ett alldeles eget inlägg om för det var verkligen en upplevelse...). Efter habiliteringen släppte jag av dottern på skolan, som sin vana trogen, första dagen på terminen - stegade med förhoppningsfulla steg mot skolan... Jag har ätit lunch och nu sitter jag på jobbet och skulle egentligen börja jobba. Fast först måste jag prata med min dotter i telefon som är ledsen, deppig och som känner sig kränkt.

- Ingen hälsade på mig när jag kom till skolan och när jag frågade om schemat var det ingen som svarade. Jag vill inte sitta vid de andra, de bara ignorerar mig, men lärarna säger att jag skall det ändå. På biologin fanns ingen plats för mig att sitta så jag fick sitta bakom alla de andra. Nu vill jag gå hem innan sista lektionen, jag orkar inte mer!

Vad svarar man?

Jag brukar börja med att fråga min dotter vad hon vill att jag skall göra. Hon brukar oftast säga att hon inte vet. Fast jag vet att hon vet precis vad hon vill att jag skall göra eller säga.

- Gå hem om du inte känner att du mår bra i skolan, vill hon att jag skall säga och jag vill nog gärna svara henne det, men så har man ju den där lilla "Luther" som sitter på axeln och säger att man minsann måste försöka så länge man orkar.

Våra telefonsamtal brukar sluta med att min dotter klickar bort mig eftersom jag inte säger att hon kan gå hem - fast jag egentligen tycker det. För vem vill vara på en arbetsplats där man känner sig som en tapet på väggen?

Jag kan bli så fruktansvärt arg av alla förståsigpåare som tycker att alla barn skall intergreras/inkluderas i den svenska skolan. Det är väl JÄTTEBRA SÅ LÄNGE DET FUNGERAR FÖR BARNET!

Men när det inte fungerar - så fungerar det faktiskt inte och då måste det finnas andra alternativ istället för denna ständiga tortyr i utanförskap.

Imorgon skall vi förresten till tandläkaren för att prova ut bettskenan som vi var och gjorde innan jul. Nästa vecka är det besök hos sjukgymnasten och på allergimottagningen. Men innnan dess skall jag ha kontaktat och bokat in möten med; försäkringskassan, Lss-handläggaren och BNK.

Jo, jag har att göra, även om jag inte är på jobbet... Och även om det inte är politiskt korrekt att tycka som jag tycker så tycker jag fortfarande att det MÅSTE finnas alternativ till "vanlig" skolgång även för de barn som inte behöver gå i särskolan.

De här smsén har jag fått av min dotter hittills idag:
"Jag har inte fått ett enda hej av någon i klassen och både Hanna, Eva och Anna ignorerar mig fast jag sitter snett bredvid Anna..."

"Jag vill inte vara kvar plus att jag ska ha xx (ämnet i skolan) idag också 1,5 timme i tomhet"

(Obs namnen är påhittade).
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…