Fortsätt till huvudinnehåll

Första habiliteringsbesöket

Idag hade jag tänkt skriva om missförstånd som människor med npf så ofta råkar ut för. Missförstånd som människor som lever med någon som har svårigheter inom npf-området råkar ut för. Missförstånd som lärare och elever som befinner sig runt någon med npf-svårigheter råkar ut för.

Men det får bli morgondagens inlägg. Idag måste jag bara berätta om våra upplevelser på Habiliteringen.

Efter att min dotter fick diagnosen atypisk autism i tillägg till sin add-diagnos (något som jag, får jag väl erkänna varit motståndare till länge, förmodligen för att autism känns som en så mycket mer handikappade diagnos än add) skulle hon då få tillgång till Habilteringen. Eftersom en add-/adhddiagnos bara placerar dig i "personkrets 3" så innebär det att du inte kan få Habiliteringshjälp. När du däremot får en diagnos inom autismspektrat tillhör du plötsligt "personkrets 1" och därmed får du nycklar till fler stödinsatser. Vi vandrade, så att säga, igenom pärleporten till Habiliteringen efter utredningen.

- Du vet nu kanske du kan få ingå i en grupp med andra ungdomar där ni lär er att laga mat eller där ni träffas och prata om olika saker som det är svårt att prata med klasskamraterna om, sa jag till Dottern på väg till vårt möte med Kuratorn och Arbetsterapeuten.

Vi kom in i väntrummet och hämtades upp av två trevliga kvinnor. Kuratorn och Arbetsterapeuten välkomnade oss och vi steg in i besöksrummet som också var väldigt fint och trevligt. Efter lite kallprat sa de båda kvinnorna i kör att nu ville de ställa lite frågor till mig och Dottern. De hade inte fått så mycket information från BNK, därför ville de ställa lite kompletterande frågor. Jag blev lite konfunderade över det eftersom jag själv har ett häfte på fem-sex sidor från senaste utredningen...

- Har du svårt att förstå tid, har du svårt att komma i tid, städar du ditt rum, hjälper du till hemma, hur är det i skolan, har du några kompisar?

Frågorna avlöste varann och var ganska många, men eftersom både jag och Dottern har rutin på att svara på just de frågorna gick det ganska snabbt innan A4-pappret var ifyllt av de bägge trevliga och glada kvinnorna.

När Arbetsterapeuten och Kuraton ställt alla sina frågor till oss sa de;

- Och nu vill vi gärna veta vilken hjälp ni vill ha av oss!

Även en mycket rutinerad mamman i npf-land kan känna sig lite "satt på pottkanten" av en sådan fråga, för hur skall man egentligen veta vad man vill ha hjälp med om man inte vet vad de har för bitar de kan hjälpa till med?

Att komma väl förberedd till möten har jag lärt mig med åren så jag började beta av de frågor och funderingar jag hade skrivit upp på en lista, medan Dottern satt och skruvade lite på sig.

- Min dotter skulle behöva förbereda sig på att bli vuxen, att få ställa frågor om sådant som snurrar i huvudet utan att jag finns i närheten, att träffa kompisar som man kan prata om sådant med, att träffa någon som kan hjälpa till med strategier, började jag och tittade på Dottern som inte kände sig helt bekväm i situationen.

Och så fortsatte jag med funderingar kring medicinering, skolbesök, föräldragrupp, fritidsaktiviteter, fler stödtimmar o s v, o s v.

Samtalet blev lustigare och lustigare, tyckte jag eftersom svaret efter varje fråga var att jag kunde gå eller ringa till något annat ställe som de rekommenderade mig.

Till slut var jag bara tvungen att fråga;

- Vad gör ni här egentligen?

Det tyckte Arbetsterapeuten och Kuratorn var en rolig och relevant fråga så de skrattade ihop med mig och Dottern. När mötet började gå mot sitt slut sa de bägge kvinnorna att de skulle ta med våra frågor till den stora gruppen. När de sammanfattade mötet kom de fram till att de skulle kolla om Dottern kan få börja hos deras sjukgymnast istället för den hon går hos nu, om det fanns någon grupp som min dotter kanske så småningom kunde få börja i och att jag skulle få ett så kallad "Föräldrautbildningspaket". Jag sög på ordet lite där i besöksrummet. "Föräldrautbildningspaket".  Vad det innebar det egentligen? Tre kvällar med andra föräldrar. Det lät finare och maffigare på något sätt, det där ordet, "föräldrautbildningspaket" - än "tre kvällar med andra föräldrar"...

Vi tackade för oss och blev följda ut till säkerhetsdörren. På vägen ut tänkte jag stilla för mig själv att det skall bli spännande att höra vad den "stora arbetsgruppen" kommer fram till att de kan hjälpa oss med. Det tänkte jag ända tills jag såg en bekant figur som stod och packade ihop julbelysningen på Habiliteringen. Jag sa;

- Men det där är ju Anders!

Arbetsterapeuten sa;

- Ja, det är det, känner du Anders?

Och det gör jag. Anders var deltagare på Grötös seglarläger som jag jobbade på under några sommrar då jag var färdig lärare. Anders såg likadan ut som för 20 år sedan, möjligtvis något gråare i håret bara. Jag frågade om han kände igen mig, men det gjorde han inte. Kanske hade jag förändrats mer än vad han gjort. När jag berättade om Grötö, om lägret så sken han upp.

- Nuuuu, kommer jag ihåg, ropade han.

Vi pratade en stund till. Sedan var det dags att gå.

- Skall vi ta en kram innan jag går, frågade jag Anders och innan jag hunnit säga "m-et" i kram hade jag fått en kram som slår det mesta. Vi sa hej då innan vi gick.

Jag höll upp dörren för min dotter som sa;

- Du känner visst alla du, mamma!

Det gör jag ju inte förstås, men det var ett trevligt slut på ett intressant möte.

(Anders heter egentligen något annat).
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …