Fortsätt till huvudinnehåll

"Jag springer aldrig längre idag än att jag längtar till att springa imorgon"

Rubrikens citat är hämtat från Rune Larsson som förutom att han är idrottslärare sprungit i hela sitt liv. Ju längre desto bättre. En lördag kan han ta tåget till Göteborg. Bara för att få det stora nöjet att löpa 7,5 mil hem till Trollhättan...

Jag kom att tänka på intervjun jag gjorde med honom för ett par år sedan, när jag och Dottern säger hej då, nu på morgonen. "Springer aldrig längre idag än att jag längtar till att springa imorgon". Vi borde alla leva så. Vi borde alla få möjlighet att leva så. I alla fall så länge vi är barn...

Idag kom min dotter iväg till skolan nästan till tio över nio, då hon börjar på måndagar. Hon gick med glada steg iväg. Hon längtade nästan. "Längtar till imorgon". I fredags upplevde Dottern att hon blev sedd i skolan. Hon satt med några i matsalen. De pratade, hon och de andra tjejerna. Skoldagen kändes så bra att hon faktiskt tyckte det skulle bli kul att gå idag.

När ett barn skolvägrar är det inte som för Rune Larsson när han springer. Skolan upplevs så jobbig stressande, pressande, deppig, utanförskapande att man absolut inte längtar dit.

För barn med npf , som ofta styrs så mycket mer av lust-/olustkänslor är det ännu viktigare att vi strävar efter Runes citat. Dessutom borde vi sluta skuldbelägga barn som inte kommer till skolan. Vi borde sluta säga "nu har vi gjort allt för dig och ÄNDÅ gör inte du det vi kommit överens om". För när det känns som om man gjort "allt" för en elev, så har man förmodligen gjort det, fast utifrån sitt eget perspektivt. Men. Trots att man upplever att man gjort "allt" för eleven så har man kanske inte gjort rätt saker - och då hjälper det inte att man gjort "allt". Ta med eleven. Visa att ni bryr er, vill väl. Gör sedan "allt", men utifrån elevens perspektiv, så kommer det att gå bättre. Kanske inte "bra", för det är oerhört svårt att lyckas kring ett barn som har npf-svårigheter. Men "bättre" är mycket bättre än "inte alls".

Vi borde sträva efter att skolan, även för de barn som är utsatta på olika sätt, "upplevs så trevligt idag, att man längtar efter att få gå dit imorgon".

Först bättre, sedan bra.

(Snart skall jag ha möte med en förälder vars barn har diagnosen add, sedan skall jag skriva mer om exekutiva funktioner och vad man kan göra när man har svårt med just dem).
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…