Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar kring mejlet från "Anders" mamma

Jag la ut ett mejl som jag fått från en mamma, här på bloggen tidigare idag. Det är ett frustrerat mejl från en mamma som för många kamper, på flera plan. Det är viktigt att påpeka att det är hennes upplevelse som kommer fram i mejlet. Vad hennes sons lärare, rektor och psykolog tycker om mötet förtäljer inte denna historia. Det finns alltid fler sidor av samma mynt. Det är oerhört svårt att lyckas i mötet kring ett barn som har osynliga funktionsnedsättningar eftersom det inte finns någon "svart låda" som det gör när ett barn har en synlig funktionsnedsättning typ ryggmärgsbråck, cp-skada. Inget som alltså, på ett enkelt och tydligt sätt förklarar varför  barnet gör saker som inte fungerar i skolan.

Dock.

En mamma känner sig väldigt överkörd och påhoppad. Mötet som skulle vara ett möte för att förbättra för barnet, har snarare gjort det sämre för barnet. Man har misslyckats. Detta är inget ovanligt när det gäller möten mellan personal och föräldrar när npf-svårigheter är inblandade. Men det är inte självklart att det behöver bli så här.

Mammans upplevelse är äkta. Hon är den "svaga" parten i mötet eftersom hon är ensam "amatör" mot flera "proffs" som hon upplever sammarbetar med varandra. Sammarbetet mellan skolan och Anders upplever mamman som sämre.

Jag har haft kontakt med mamman vid ett flertal tillfällen och upplever henne som en väldigt ansvarstagande och engagerad mamma. Men vare sig mamman varit en "bra" mamma i personalens ögon eller inte, (vi struntar i den frågan för den är inte alls relevant egentligen eftersom alla barn och alla föräldrar har rätt att bli bra bemötta av skolpersonal ) så tänker jag att man missat en viktig detalj på Anders skola och det är det som Ross Green så noga uttrycker i sin bok "Explosiva barn".

"Barn gör bra - om de kan", säger han.

Jag tror också att vuxna "gör bra om de kan", eller "vi gör så gott vi kan" utifrån våra resurser genetiskt och socialt, kanske är ett bättre ordval av mig. En del föräldrar har svårt med föräldraskapet av en eller annan anledning. De allra, allra flesta föräldrar gör sitt bästa, trots det, trots att utomstående upplever dem som "dåliga" föräldrar. Faktum är att vare sig man är en utomordentligt "duglig" förälder eller inte så är påfrestningen så mycket större när barnet har npf-svårigheter och ofta upplevs man som en "dålig" förälder för att ens barn inte "lyckas".

"Barn gör bra, om de kan".

Om man som personal på Anders skola utgår från att dem man möter och har utbildat sig för att hjälpa "gör rätt om de kan" och man därmed tar del av ansvaret när saker inte fungerar för ett barn så är chansen så mycket större att saker fungerar kring barnet.

När ett barn reagerar så som Anders i mejlet nedan gör, så är det något eller förmodligen ganska många saker, som inte fungerar.

Om man utgår ifrån att alla gör vi det bästa vi kan för eleven/barnet så är vi på god väg. Om vi sedan tänker att eftersom barnet inte fungerar i skolan, trots att vi alla gör allt vi kan för barnet - så är det fel på hur i möter, hur vi hjälper, hur vi "stagar upp" kring eleven. Då har vi inget samspel med eleven där eleven känner att "jag är bra". Om personalen runt Anders tog mer ansvar för att  kontakten med Anders inte fungerar, att han inte vill vara i skolan, att han har en funktionsnedsättning, då hade Anders svårigheter blivit mindre synliga och alla hade mått bättre.

Vi vuxna måste vara vuxna och ta vår del av ansvaret. Rannsaka oss själva. Finns det något jag kan göra bättre för att det här skall fungera bättre? Vara vuxna - i förhållande till dem som ännu är barn.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…