Fortsätt till huvudinnehåll

Om att förstå, så här på söndagseftermiddag

Igår var vi på Espresso House och blev fotograferade, jag och Dottern. Det kommer att bli ett reportage om vikten att skilja på laktosfritt och mjölkfritt för någon som är hyperallergisk mot mjölkprotein i en tidning som heter "Allergia". Det var trevlig att bli fotograferad, tyckte min dotter. Att få andra att förstå det man själv har förstått på grund av att man upplevt något - det är svårt, men det är nog enda sättet att öka kunskap i olika områden. Det och att människor som inte upplevt samma sak är nyfikna på att lära sig och på att förstå områden som man inte själv behärskar, känner till eller upplevt. Alla vi människor befinner oss i bägge svärerna. Ibland vill vi berätta. Ibland behöver vi lyssna och försöka förstå...


Först Espresso House och sedan hann vi med en skön promenad vi havet. Tittar man noga på vattnet ser man att isen börjar lägga sig. Kanske blir det långfärdsskridskor i vinter...?
Man brukar prata om att barn med npf-svårigheter och då särskilt barn som befinner sig i den autistiska delen av npf, har mer eller mindre svårt med empati, ta andras perspektiv. Men är det inte så att vi alla egentligen har svårt att förstå andra, svårt att förstå det vi inte själva varit med om, ta andras perspektiv - fast vi tror att vi behärskar det...

Två vänner till mig är socionomer. Båda berättade en historia som handlade om barn som har npf-svårigheter, som inte har det så bra och en mamma som inte får ihop vardagen, om en mamma som äger en häst och som spenderar tid med sin häst. Den ena socionomen som varit i kontakt med den ena familjen sa  ungefär så här "du vet om den mamman slutade åka ut till sin häst hela tiden, så skulle hon vara en bättre förälder och kunna hjälpa sitt barn mer" och det är ju sant förmodligen. Den andra socionomen som varit i kontakt med den andra familjen sa ungefär så här "du vet att den mamman har en häst som hon kan åka till och få vara och få samla energi gör nog att hon orkar, men det förstår inte de andra, de tycker att hon lägger för mycket tid i stallet".

Vem som har rätt om hur man skall göra, vet inte jag. Jag tänker bara att den ena socionomen själv har en resa med barn som har olika diagnoser. Den andra socionomen har inte det.

Jag tror att det är lätt att man lägger skulden på föräldrarna när barnen inte fungerar. Om de bara kunde göra så, eller lite mindre si, eller sluta med det eller börja med det.

Ju äldre jag blir, ju mer jag läser och upplever - desto mer förstår jag att jag inte förstår.
9 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…