Fortsätt till huvudinnehåll

Vikten av att få vara vuxen ibland

Igår var jag, maken och några goda vänner till oss på Tomas Ledins föreställning på Rondo. Fantastisk föreställning, fantastisk man. Det tyckte de andra i publiken också verkade det som. Det var nästan en surrealistisk känsla att stå där på golvet och stampa takten med både fötter och händer tillsammans med mer än 500 andra gäster. Män i mörka kostymer som hoppade och studsade så kavajen höll på att trilla av. Damer med hår som var så sprejat att det stod som en kvast runt huvudet. Och rött läppstift. Lyckan som strömmade, strålade i lokalen. Den sorts lycka som bara en bra konsert kan frammana. Plötsligt föll jag 25 år tillbaka i tiden. Då var jag i samma lokal. Såg på Dan Hylander och Py Bäckman med Raj montana band och jag som aldrig förr varken hört eller sett dem innan föll pladask för deras musik. Efter den konserten lyssnade jag så gott som enbart på deras skivor i säkert två års tid. Så enkelspårig är jag...:)
Jag kikade runt i lokalen stampandes och klappandes i takt. Undrar om någon av de andra i publiken var på samma konsert som jag för 25 år sedan. Då utan kostym och supersprejat hår. Då kanske med syntlugg eller proggkläder, eller våfflat hår i krussidull och läppglans. Läppglans var viktigt på den tiden, minns.
Så var jag tillbaka hos Tomas Ledin igen. Stampade takten. Med händer och fötter. Ibland behöver man bara vara utan barn och krav. Stampa takten. Känna lyckan att leva, att inte bara vara förälder som fixar och trixar med allt. Ett tag.


Jag vet, inte väääärldens bästa foton tagna från konserten, kan i princip vara vem som helst som sitter vid ett piano, men de var dem jag lyckades ta, så du får helt enkelt tro mig och tänka dig in i att det är Tomas Ledin som sitter vid pianot och spelar en nyskriven vals till sin farmor...
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…