fredag 3 februari 2012

Jag vill inte gå, jag kan inte!

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripgligt. Idag förstår jag henne.
Imorse efter att Lillagubben kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra igår (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa idag.
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.
Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma".
Numera vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar.
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan.

Barn som är ungefär som min son, Lillagubben, går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt "Lillagubben-barn". Barn som är som Dottern, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Barn som är som Dottern behöver, precis som Lillagubbenbarn känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt, ha kompisar.

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska.

Jag får ibland "tips"på hur jag skall göra för att få iväg min dotter till skolan då hon har perioder när hon inte vill gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", säger några till mig. Men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att skolan inte är tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig) för barnet som inte vill gå.

Min dotter gick till skolan idag, fjärde dagen av fem denna veckan! Hon var glad och nöjd. Vi hann prata ganska länge innan hon gick. Vi fokuserade på positiva saker. Hon har en bettskena och sjukgymnastik, det gör att hon mer sällan vaknar med huvudvärk. Hon dricker Movikol varje morgon, det gör att hon mer sällan får ont i magen. Klassföreståndaren har återigen pratat med klasskamraterna om att ta med henne i samtal, det gör att hon mer sällan känner sig utanför i skolan.

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som Lillagubben, med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana....

Förresten:

Tack för alla kommentarer om hur dagen var för er igår, och alla tummar också så klart! Många av er skrev att ni hade det jobbigt idag. Det känns skönt att skriva av sig och det känns skönt att läsa om andras vardag, eller hur? Det hade varit trevligt att höra om er som inte har barn med npf-svårigheter, er vardag, den är såklart lika intressant att läsa om:) Skriv gärna vidare och berätta om er vardag idag!

Några av er hade en jobbig dag igår, några hade en riktigt bra dag och den sista som skrev igår, Tolmia skulle fira med tårta att hon fått adhd-diagnos igår. Jag gratulerar dig, Tolmia, för nu kan du ju få svar på saker som du kanske anat, men inte vetat, du kan få kunskap och förhoppningsvis stöd och hjälp för saker som är svåra. Några hamnar i en slags sorgeperiod efter att ha fått diagnos, andra hoppar rakt ner i tårtan direkt och gläds åt sin diagnos. Hoppas tårtan var god och att sönerna uppskattade både den och att du fått samma diagnos som dem.

Trevlig fredag på er allihopa. Här i Göteborg skiner solen och termometern har trillat ner till tio minus. Termobyxor på, med andra ord!

1 kommentar:

Tea sa...

Jag tänkte, men hann aldrig, uppdatera om min gårdag. På eftermiddagen var den nämligen kanon! (från att ha varit ganska deppig innan). Jag var med dottern på fritids och det var så trevligt att prata med hennes kompisar, kolla lite vad hon gjorde på fritids och hinna prata lite med personalen. Dottern hade också en bra dag igår vilket också spillde över i en ovanligt funktionell morgon där hon klädde på sig, borstade håret och tog sin medicin helt utan bråk. En skrikfri morgon, vilken lyx :-)

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...