Fortsätt till huvudinnehåll

Jag vill inte gå, jag kan inte!

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripgligt. Idag förstår jag henne.
Imorse efter att Lillagubben kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra igår (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa idag.
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.
Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma".
Numera vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar.
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan.

Barn som är ungefär som min son, Lillagubben, går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt "Lillagubben-barn". Barn som är som Dottern, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Barn som är som Dottern behöver, precis som Lillagubbenbarn känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt, ha kompisar.

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska.

Jag får ibland "tips"på hur jag skall göra för att få iväg min dotter till skolan då hon har perioder när hon inte vill gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", säger några till mig. Men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att skolan inte är tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig) för barnet som inte vill gå.

Min dotter gick till skolan idag, fjärde dagen av fem denna veckan! Hon var glad och nöjd. Vi hann prata ganska länge innan hon gick. Vi fokuserade på positiva saker. Hon har en bettskena och sjukgymnastik, det gör att hon mer sällan vaknar med huvudvärk. Hon dricker Movikol varje morgon, det gör att hon mer sällan får ont i magen. Klassföreståndaren har återigen pratat med klasskamraterna om att ta med henne i samtal, det gör att hon mer sällan känner sig utanför i skolan.

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som Lillagubben, med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana....

Förresten:

Tack för alla kommentarer om hur dagen var för er igår, och alla tummar också så klart! Många av er skrev att ni hade det jobbigt idag. Det känns skönt att skriva av sig och det känns skönt att läsa om andras vardag, eller hur? Det hade varit trevligt att höra om er som inte har barn med npf-svårigheter, er vardag, den är såklart lika intressant att läsa om:) Skriv gärna vidare och berätta om er vardag idag!

Några av er hade en jobbig dag igår, några hade en riktigt bra dag och den sista som skrev igår, Tolmia skulle fira med tårta att hon fått adhd-diagnos igår. Jag gratulerar dig, Tolmia, för nu kan du ju få svar på saker som du kanske anat, men inte vetat, du kan få kunskap och förhoppningsvis stöd och hjälp för saker som är svåra. Några hamnar i en slags sorgeperiod efter att ha fått diagnos, andra hoppar rakt ner i tårtan direkt och gläds åt sin diagnos. Hoppas tårtan var god och att sönerna uppskattade både den och att du fått samma diagnos som dem.

Trevlig fredag på er allihopa. Här i Göteborg skiner solen och termometern har trillat ner till tio minus. Termobyxor på, med andra ord!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…