Fortsätt till huvudinnehåll

Jag jobbar stenhårt på att inte bli bitter!

Jag vet att jag har så oerhört mycket att vara tacksam för i livet. Jag har så mycket lycka och så många fantastiska människor omkring mig.

Ändå trillar jag ner i det kolsvarta hålet av bitterhet ibland.

Det var ett tag sedan nu. Jag jobbar väldigt aktivt på att acceptera det som kommer i livet. Ofta går det bra. Ibland klarar jag inte av det. Känner du igen dig?

Varför man trillar ner i avgrunden kan te sig som små eller stora saker för dem som står bredvid. Vad som orsakar kraschen är personlig. Det är okej att krascha. Det viktiga är att man inte fastnar utan så småningom kravlar sig upp igen.

Senaste gången jag trillade ner var i helgen. Efter en vecka i Geilo där allt, i och för sig, fungerade väldigt bra, var jag ganska utmattad. Jag blir utmattad av att kontrollera all mat överallt så att min dotter inte får i sig minsta gnutta mjölk och därmed behöver sprutor, ambulanstranpsort och inläggning. Det kostar på att inte vara hemma där allt är säkert. Det kostar också på att specialfixa allt så att hon har det bra. Att acceptera att hon inte följer med i backen, fast hon fått både skidor och liftkort. Hon har ju inte bett om att få det, faktiskt. Det kostar på att arrangera andra saker, när de andra är i backen så att min dotter inte känner sig ensam och utanför. Det kostar på att driva henne framför mig hela tiden. Det kostar på att se alla andra barn som, i mina ögon, verkar ha det så lätt...

Vi stannade i Oslo en natt. Mest för att bilresan inte skulle bli så jobbig, men också för att hälsa på våra släktingar i staden. Vi skulle äta middag på någon av stadens restauranger, hade vi tänkt. Jag förstår inte egentligen varför jag utsätter mig och resten av familjen för det, för det är så väldigt laddat med orolig energi. Till slut hittade vi en restaurang där vi tänkte att de nog kunde grilla en köttbit och frittera pomfritt, vilket är det absolut säkraste för min dotter när vi äter ute på restaurang.

Vi satte oss ner och skulle beställa, samtidigt som vi pratade med servitrisen om vår dotters svåra mjölkallergi. Hon försvann in i köket en liten stund innan hon kom ut igen och meddelade att man inte kunde garantera att maten skulle vara allt igenom mjölkfri. Vi som sett Mc Donalds i närheten föreslog att vi kunde gå och köpa hamburgare till vår dotter som hon kunde äta ihop med oss på restaurangen. (Mc Donalds är den enda restuarang där vi vet, utan att fråga att vår dotter får mjölkfri mat när vi beställer).

Servitrisen sa att hon var ledsen för det, men att så kunde vi inte göra. Så vi blev helt enkelt tvugna att resa på oss och gå i väg, ut ur restaurangen. Vi blev, kände jag det, utslängda på grund av att min dotter är extremt mjölkallergisk. Jag kände mig oerhört kränkt å min dotters vägnar.

Kvällen slutade med att våra två barn först åt hamburgare på vår "favoritrestaurang" innan vi följde dem till hotellet och sedan åt jag och maken, under tystnad middag på ett ställe bredvid hotellet.

Nästa morgon skulle vi äta god hotellfrukost, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi hade med oss eget smör, brödet var slut sedan en dag tillbaka. Inget bröd kunde garanteras mjölkfritt på hotellet och inget annat heller egentligen. Vid det här laget var jag på ganska god väg ner i "hålet". Min dotter uppmärksammade nog det och sa därför att det var helt okej att äta de fem inlagda päronhalvor hon fått på en tallrik...

På väg till min farbror och hans familj stannade vi och handlade lite grejor att ha med till lunchen för min dotter.

När vi till slut satte oss i bilen och började köra mot Göteborg igen kände jag mig oerhört trött och ganska bitter. Över Svinesundsbron, som går mellan Norge och Sverige började det hamra lite smått bakom höger öga. Maken tog över körningen. Sista timmen till Göteborg slog migränen ut i full blom. Jag ramlade ner i sängen, pumpade mig full med migränmedicin samtidigt som tårarna rann.

Klockan var sex på kvällen när jag la mig. Nio nästa morgon vaknade jag och då mådde jag faktiskt riktigt bra igen.

När vi är ute och reser jobbar jag stenhårt på att allt skall fungera. Det får jag betala när vi är på väg hem.

Det är okej att trilla ner i hålet, det är okej att prata om sådant. Om vi pratade mer om när vi mår dåligt, så skulle det förmodligen inte vara så jobbigt att må dåligt...

Det är också väldigt skönt att komma upp igen:)

Har du trillat ner i hålet på sistone? Vad gör du för att kravla dig upp igen?
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …