Om tårar som inte går att förklara

Vasaloppet idag! För er som inte vet det så är jag en väldigt känsloslam person när det kommer till sport och blåbär. Alltså. Inte blåbärssoppan i sig, men alla amatörer som kämpar sig genom skogarna där uppe i Moratrakten. Jag gråter alltid när jag ser de där människorna i spåret på tv. Tjocka, smala, långa, korta, vältränade, mindre vältränade, män och kvinnor.

Fast det spelar ingen roll egentligen om det är skidåkning eller någon annan sport - jag gråter alltid. Här i Göteborg har vi något som heter "Göteborgsvarvet" som drar över 20 000 deltagare varje år. Tävlingen innebär att man springer en halv maraton runt Göteborg.

Jag tar alltid på svarta solglasögon när vi cyklar för att titta på "varvet" eftersom jag vet att jag kommer fälla  tårar. Jag försöker att inte gråta, men det går bara inte!

När jag åkte Vasaloppet och när jag sprang Göteborgsvarvet så grät jag inte en endaste tår själv - fast jag var mitt uppe i det. Kanske för att jag var tvungen att koncentrera mig så mycket på att över huvud taget komma runt...

Jag håller tummar och tår för alla som skidar idag, men några tårar kommer det inte att bli. Bilresan upp till Geilo gör att jag inte kommer att SE åkarna. Radioreferat = inga tårar. Radioreferat gör mig nämligen inte berörd - alls.

Vad gråter du för? Berätta!

Kommentarer

Roffes blogg sa…
Jag gråter när jag är på bio eller ser nån riktigt bra film här hemma också förresten.

Tyvärr gråter jag inte när jag borde. Alltså om jag sitter med någon kurator/psykolog od och pratar om mitt bedrövliga liv eller om jag är på nåt möta ang mina barn där det blir väldigt jobbigt. Jag tror att de skulle förstå hur jobbigt det verkligen är om man kunde gråta en skvätt, men nix.

Kram!
Pilla sa…
Hej Malene!
Tårar kommer å det är så skönt. Mina kommer när vänner tänker på mig via ett sms när barnen skriver söta kort när någon gifter sig menar att även om ja ej känner paret. Vid vigslar där man känner blir det hysteriska tårar. När ja läser artiklar om barn som ej fått den hjälp de behöver npf. Jag kan oxså gråta när det blir för mycke på nått möte i skolan eller Bup. Men sedan så kan ja skratta för inget med så härligt!
Katarina sa…
Mot alla odds på tv! Då gråter jag! Önskar också, precis som Annica Pingo, att jag kunde gråta en skvätt på möten och för lärarna. Men inte...
virrpanna sa…
Gråter mer av glädje än av sorgligheter....inte ens på begravningar kan jag gråta. Tror att jag kanske är rädd att tappa kontrollen och börja gråta okontrollerat. Kanske det beror på min adhd eller på min medicin att jag inte gråter så mycket.

Populära inlägg