Fortsätt till huvudinnehåll

Övernattande gäster

Lillagubben har två av sina bästa kompisar här idag. De har sovit över och nu njuter de alla tre av att vara tillsammans och leka fast det är torsdag - det är ju fortfarande påsklov. Jag kommer ihåg när Dottern var i samma ålder. Då hade hon klasskamrater som sov över ibland och då kunde jag fascineras över hur enkelt de andra barnen hade att göra saker som jag bad dem om. De kom ihåg saker som det krävdes flera led för att lyckas med. Saker som min dotter inte lyckades med. På den tiden famlade vi i mörker här hemma. Varför fungerar det inte? Vad gör vi för fel? Hur skall vi göra för att hon skall lyckas? Varför lyckas de andra barnen? Hur gör deras föräldrar så att deras barn får ihop vardagen så bra? Varför är vi så värdelösa som föräldrar...? Och skolan undrade nog på sitt håll, vad vi gjorde för fel eftersom så mycket var besvärligt för Dottern.

Nu vet vi ju varför mycket var och är så svårt för vår dotter, nu har vi hittat många bra lösningar, nu får vi förståelse från omgivningen, nu fokuserar vi på lättheterna och nu har vi accepterat (för det mesta) att det är så. Nu går det bra (kanske är jag så positiv för att det är påsklov och livet blir så mycket enklare för oss när det är lov...?).

Jag vet att ni är många som kämpar, som är ledsna, som är i det svarta rummet utan fönster och dörrar, som kämpar i motvind, både som anhöriga och som själva "drabbade". Ni hör av er till mig och jag försöker svara er så snabbt jag kan, men ibland hinner jag inte med. Återkom till mig om jag inte hört av mig inom en vecka, för ibland "tappat jag bort" er.

Vad jag vill säga är nog det att det blir bättre, att livet förändras ständigt, det kan bli sämre också, men det kommer stunder då livet kommer att kännas "innihelvetebra". Då det verkligen är härligt att leva!



Idag har jag tagit en bild på sommarens odling, förresten. Gurka, paprika och tomat finns med i bilden. Det växer, det förändras - precis som livet självt.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…