Övernattande gäster

Lillagubben har två av sina bästa kompisar här idag. De har sovit över och nu njuter de alla tre av att vara tillsammans och leka fast det är torsdag - det är ju fortfarande påsklov. Jag kommer ihåg när Dottern var i samma ålder. Då hade hon klasskamrater som sov över ibland och då kunde jag fascineras över hur enkelt de andra barnen hade att göra saker som jag bad dem om. De kom ihåg saker som det krävdes flera led för att lyckas med. Saker som min dotter inte lyckades med. På den tiden famlade vi i mörker här hemma. Varför fungerar det inte? Vad gör vi för fel? Hur skall vi göra för att hon skall lyckas? Varför lyckas de andra barnen? Hur gör deras föräldrar så att deras barn får ihop vardagen så bra? Varför är vi så värdelösa som föräldrar...? Och skolan undrade nog på sitt håll, vad vi gjorde för fel eftersom så mycket var besvärligt för Dottern.

Nu vet vi ju varför mycket var och är så svårt för vår dotter, nu har vi hittat många bra lösningar, nu får vi förståelse från omgivningen, nu fokuserar vi på lättheterna och nu har vi accepterat (för det mesta) att det är så. Nu går det bra (kanske är jag så positiv för att det är påsklov och livet blir så mycket enklare för oss när det är lov...?).

Jag vet att ni är många som kämpar, som är ledsna, som är i det svarta rummet utan fönster och dörrar, som kämpar i motvind, både som anhöriga och som själva "drabbade". Ni hör av er till mig och jag försöker svara er så snabbt jag kan, men ibland hinner jag inte med. Återkom till mig om jag inte hört av mig inom en vecka, för ibland "tappat jag bort" er.

Vad jag vill säga är nog det att det blir bättre, att livet förändras ständigt, det kan bli sämre också, men det kommer stunder då livet kommer att kännas "innihelvetebra". Då det verkligen är härligt att leva!

Idag har jag tagit en bild på sommarens odling, förresten. Gurka, paprika och tomat finns med i bilden. Det växer, det förändras - precis som livet självt.