Fortsätt till huvudinnehåll

Övernattande gäster

Lillagubben har två av sina bästa kompisar här idag. De har sovit över och nu njuter de alla tre av att vara tillsammans och leka fast det är torsdag - det är ju fortfarande påsklov. Jag kommer ihåg när Dottern var i samma ålder. Då hade hon klasskamrater som sov över ibland och då kunde jag fascineras över hur enkelt de andra barnen hade att göra saker som jag bad dem om. De kom ihåg saker som det krävdes flera led för att lyckas med. Saker som min dotter inte lyckades med. På den tiden famlade vi i mörker här hemma. Varför fungerar det inte? Vad gör vi för fel? Hur skall vi göra för att hon skall lyckas? Varför lyckas de andra barnen? Hur gör deras föräldrar så att deras barn får ihop vardagen så bra? Varför är vi så värdelösa som föräldrar...? Och skolan undrade nog på sitt håll, vad vi gjorde för fel eftersom så mycket var besvärligt för Dottern.

Nu vet vi ju varför mycket var och är så svårt för vår dotter, nu har vi hittat många bra lösningar, nu får vi förståelse från omgivningen, nu fokuserar vi på lättheterna och nu har vi accepterat (för det mesta) att det är så. Nu går det bra (kanske är jag så positiv för att det är påsklov och livet blir så mycket enklare för oss när det är lov...?).

Jag vet att ni är många som kämpar, som är ledsna, som är i det svarta rummet utan fönster och dörrar, som kämpar i motvind, både som anhöriga och som själva "drabbade". Ni hör av er till mig och jag försöker svara er så snabbt jag kan, men ibland hinner jag inte med. Återkom till mig om jag inte hört av mig inom en vecka, för ibland "tappat jag bort" er.

Vad jag vill säga är nog det att det blir bättre, att livet förändras ständigt, det kan bli sämre också, men det kommer stunder då livet kommer att kännas "innihelvetebra". Då det verkligen är härligt att leva!



Idag har jag tagit en bild på sommarens odling, förresten. Gurka, paprika och tomat finns med i bilden. Det växer, det förändras - precis som livet självt.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…