tisdag 24 april 2012

Tankar i en blombukett och galla

Vissa inlägg tar längre tid att värka fram än andra. Idag är ett sådant och jag vet precis varför det är så. Idag har jag så många olika, trådar som dinglar runt i min hjärna. Saker som hänt, saker som sagts som jag vill skriva om. Det är många trådar, som sagt så idag får du som läser bloggen en "blombukett" av lösa trådar (eller blommor kanske jag skall säga för det låter mycket trevligare) som jag tänker på och som jag vill berätta om.

Jag tänker på:

Psykologen som berättade för gruppen jag satt i (där jag är den enda med personlig kännedom om npf-svårigheter) att människor med adhd behöver motstånd för annars kan de inte utvecklas - samtidigt som jag satt med min telefon i högsta hugg och smsade med min dotter som inte kom iväg till skolan, fast hon ville, men det blev så fel (och då är ändå en släkting hemma hos oss den dagen i veckan då jag inte kan vara hemma tills dottern skall gå till skolan). Jo, motstånd är väl bra, men om man inte klarar av motstånd, tänker jag...

Psykologen som sa (och åhörarna som inte har personlig kännedom om npf, men väl jobbmässig kännedom - nickade i kapp) att det är bättre att kalla diagnoser för tillstånd för det är ett bättre ord och då blir inte personer med adhd så hjälplösa för då förstår de att de kan förändra. Och jag tänker att KALLA DET VAD FAAAN NI VILL (och jag som aldrig svär...), DET ÄR INTE DET SOM ÄR DET VIKTIGA, DET VIKTIGA ÄR ATT NI FÖRSTÅR ATT MAN INTE TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT ATT MISSLYCKAS, ATT INGEN VILL MISSLYCKAS, ATT ALLA VILL LYCKAS!

Åhörarna som frågade psykologen om det inte är så att föräldrarna ofta gör för mycket för sina barn med adhd att det kan vara det som gör att de blir extra hjälplösa och jag tänker "OH, MY GOOD OM DE ÄNDÅ KUNDE FÅ TA MIN PLATS, ELLER NÅGON ANNAN FÖRÄLDERS PLATS TILL ETT BARN MED NPF - EN VECKA DÅ SKULLE DE FÖRSTÅ". Att det är så lätt att tänka att bara man var lite annorlunda som förälder (som man själv tänker att man är) så skulle inte problemet vara så som det är. Och jag tänker på en av alla tusen miljoner saker som jag fått tänka om och tänka om och tänka om på för att få min dotter att lyckas, att det är otacksamt att vara förälder till npf-barn för hur man än gör så gör man fel i så många ögon. Och det är otacksamt att vara en människa med npf-svårigheter (märk väl att jag sällan använder ordet DIAGNOS eller TILLSTÅND för jag tycker att svårigheter är bättre, dem kan man nämligen förändra och hjälpa till att förminska) för att man så ofta gör fel i andras ögon.

Jag tänker på när min dotter började simskola vid fem års ålder. Jag tänker på hur alla de andra barnen på simskolan började sköta sig själv i duschen och klä på sig själv. Hur jag förhöll mig till att försöka få min dotter att lyckas med det som alla andra barnen klarade. Hur jag kom lite senare till omklädningsrummet efter simskolan, hur jag gick in på toaletten, hur jag låtsades att jag satt och läste - med enda resultat att min dotter stod kvar i duschen medan alla andra var klara. Och jag tänkte då "hur har de andra barnens föräldrar lärt sina barn att duscha?". Ja, hur lär man ett barn att duscha? Svar: Barn lär sig genom att titta på andra, på att få lite instruktion, på att starta sin motor och gör det man insupit vid tidigare gånger - men inte min dotter.

Jag tänker på när psykologen skulle berätta hur man gör när man jobbar med vuxna som har adhd, hur man hjälper dem. Jag tänker på den hjälp vi fått från habiliteringen - man har skickat länkar till olika appar och det är ju bra, men om man inte har någon motor hur skall man då orka lära sig appar som man inte förstår och jag som mamma, som lägger så mycket tid på min dotter, hur skall jag hinna sätta mig in i även det?

Jag tänker på släktingen som varit hemma hos oss en morgon i veckan för att hjälpa Dottern till skolan och det gick ju bra de första gångerna, men nu är smekmånaden slut. Denna gången var det plattången som ställde till det (förra veckan var det något annat som jag redan har glömt), men det kunde lika gärna varit något helt annat. Men släkingen tänker att om vi bara får ordning på plattångandet jag och min dotter så kommer hon att kunna gå varje dag. Idag plattångade vi inget hår, men Dottern kom iväg ändå... (Missförstå mig inte, jag är jätteglad att få hjälp, men jag ser också att det är så svårt att förstå).

Jag tänker mycket i dag. Jag tänker att det kan, från utsidan se lätt ut när man tänker på sin egen situation och på hur ens egna barn reagerar på olika saker, men det är annorlunda på insidan. Jag lovar.

Det var skönt att få spy lite galla idag. Jag försöker att göra det väldigt sällan eftersom det sällan leder någon vart, men ibland behöver man det. Idag behövde jag det. Lovar att återkomma med ett mer roligt och positivt inlägg senare idag...

14 kommentarer:

Anette sa...

Som du sa en annan dag; alla inlägg och kommentarer här är viktiga, så även ditt inlägg idag. Förhoppningsvis läser någon dina rader som behöver få en annan förståelse... någon annan känner igen sig...en tredje får en ny tanke att fundera över...

Bra gjort att kunna formulera din frustration!
Kram, Anette

Märta sa...

Hej!
Läser det du skriver idag och tänker på att det är så vanligt att människor runtomkring tror att de vet hur "vi" har det.
De professionella kommer med olika hjälpmedel och scheman och idéer, men problemet är ju att klara av att GENOMFÖRA, det är det ingen som kan hjälpa oss med!

Jag känner igen allt du skriver om och hur svårt det kan vara. Det här med att vi gör för mycket för våra barn. Tänk om man det bara fungerade, jag tror att alla vi "npfföräldrar" skulle vara så tacksamma om vi inte behövde "curla" våra barn. Tyvärr är det inte så! Vi måste finnas där, vi kan inte ge upp, vi MÅSTE fortsätta stötta, annars klarar de sig inte. Så är det för oss och det är tur att man inte är ensam i allt detta, jag vet ju att det är många som känner igen sig i det du skriver. Tack Malene för din blogg!

KRAM från Märta

Kix sa...

Jag hoppas att du, utan att blotta dig för mycket personligen, sa till och inte lät psykologen stå där med oemotsagd "sanning" från sin sida.

Starkt och bra inlägg. Hoppas det lättade din frustration lite.

Anonym sa...

Oj vad jag känner igen mig i dina tankar! Mycket bra och tänkvärt inlägg som jag kommer att maila både till Barnhab och skolan. Barnhab ville komma hem till oss igår och vara med under morgonrutinen som för min dotter nu tar 3-4 timmar, ibland längre. Jag tackade nej till det, bl.a. på grund av detta med "smekmånad" som du skriver om. För att de ska få se hur det VERKLIGEN är, så skulle de behöva vara med i minst en vecka. Men det har de nog vare sig tid eller resurser för... Kram <3 Och hoppas du mår bättre efter att ha skrivit av dig lite och på så sätt lättat lite på trycket.

Katarina sa...

Känner så väl igen mig i dina tankar. Och det är så frustrerande när t.ex. psykologer, kuratorer och även lärare, som man tycker ska ha kunskap och förståelse, talar om för mig att jag är, med andra ord, "en hönsmamma". Det kränker mig och knäcker mig, om och om igen.

Martina sa...

Jag känner verkligen igen mig i dina tankar!

Anonym sa...

Jag tänker... Att du behöver en kram!

/Fjällmor (som alltid läser men sällan har tid att skriva)

bitsk-ragata sa...

ja, du...vad säger man *suck* kanske den där psykologen skulle ha en studie hos dig och få visa hur den tänkt sig det hela i verkligheten!?

Många är vi som känner igen oss i dina tankar idag, kramen!

Anonym sa...

Hej!

Oj vad jag känner igen mig.

Du har dock turen att ibland få hjälp av en släkting. Själv har jag i dagarna två nu brottats med både skola, barn och släktingar. Ingen förstår.

Jag har varit tvungen att åka på kurs i 2 dagar, 50 mil från hemmet. Jag har talat om för skolan att jag måste iväg på detta och förklarat hur dottern reagerar på att jag inte finns i närheten. Jag har löst det så att jag har åkt tåg fram och tillbaka båda dagarna för att det ska fungera någorlunda. Skolan har dock ifrågasatt hur jag kan åka bort och lämna min dotter "vind för våg" eftersom jag talat om att det är ok om hon inte befinner sig i skolan dessa två dagar. Annars brukar jag riva upp himmel och gjord när skolan ringer mig och talar om att min dotter avvikit. Jag anser nämligen att det är skolans sak att se till att min dotter har det bra och kan stanna i skolan. Skolan å sin sida anser inte att de har skyldighet att göra mer än ringa eller sms mig när hon avvikit från skolan.

Jag har dessa två dagar ansetts som en mycket dålig förälder.

Dotterns släkting har klankat ned på mig och sagt att jag måste göra något eftersom det inte är ok att skolka så mycket. Det måste ju bero på att jag är en så dålig förälder som inte kan uppfostra min dotter att sköta sig och skolan.
Dottern borde ju kunna ta sig i kragen och rycka upp sig. Hur då tänker jag, när omgivningen inte förstår hennes svårigheter. När jag stångar huvudet blodigt utan förståelse från den ena eller andra sidan.

Nu har jag fått spy lite galla jag med.
Önskar till sist att kunskap och förståelse för oss som lever med och i NPF svårigheterna ska öka dramatiskt. Tänk om Joe Labero kunde svänga med sin trollstav. Vad enklare allt skulle bli då <3

Gunilla

Anonym sa...

Nu har jag försökt att skriva en kommentar till dig flera gånger idag men jag får inte ihop det hur mycket jag än försöker. Det stockar sig helt enkelt. Vill att du verkligen ska förstå hur värdefull du är för väldigt, väldigt många inklusive mig själv förstås. Du får många med mig att inte känna sig så ensamma i sitt kämpande. Jag är så glad för att du finns!
Kram
MizzLiz

Unknown sa...

Även den starkaste kämpen måste få gnälla o spy galla ibland.
Styrkekram till dig!

AG sa...

Fortsätt skriva! Allt du förmedlar ger oss andra input och insikt om hur det kan vara och hur det kan gå till. Det kan stärka oss om eller kanske snarare när vi hamnar i samma situation.
Det är nog fler än jag som tror jag är ensam i mina upplevelser. Att få feedback är jätteviktigt, speciellt som du ger oss så mycket av dig själv och dina upplevelser.

Anonym sa...

Godmorgon,

Mycket bra skrivet, ibland undrar jag hur livet hade varit om det bara hade löpt på som det är i "vanliga" familjer.

Just dettanär inte närheten förstår även om de är "pedagogiskt" kunniga inom ämnet enligt dem själva. Hur många gånger har man inte suttit hemma och fösökt att förklara "Att det blev ingen resa till Lisberg, bio osv" för någon som man har förberett i tid innan pga det är ett måste. Då kommer fråga upp, vaför får inte jag följa med, gillar de inte mig?

Ibland måste man bara få spy lite galla, men när man väl har gjort det så kan det ju bara bli bättre! : ) / Funderaren

Anonym sa...

Älskar att läsa det du skriver, skriver sällan tillbaka, men hoppas att du fortsätter.
Du betyder mycket för mig,även om vi aldrig träffats.
Kram
Kristina

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...