Fortsätt till huvudinnehåll

Tankar i en blombukett och galla

Vissa inlägg tar längre tid att värka fram än andra. Idag är ett sådant och jag vet precis varför det är så. Idag har jag så många olika, trådar som dinglar runt i min hjärna. Saker som hänt, saker som sagts som jag vill skriva om. Det är många trådar, som sagt så idag får du som läser bloggen en "blombukett" av lösa trådar (eller blommor kanske jag skall säga för det låter mycket trevligare) som jag tänker på och som jag vill berätta om.

Jag tänker på:

Psykologen som berättade för gruppen jag satt i (där jag är den enda med personlig kännedom om npf-svårigheter) att människor med adhd behöver motstånd för annars kan de inte utvecklas - samtidigt som jag satt med min telefon i högsta hugg och smsade med min dotter som inte kom iväg till skolan, fast hon ville, men det blev så fel (och då är ändå en släkting hemma hos oss den dagen i veckan då jag inte kan vara hemma tills dottern skall gå till skolan). Jo, motstånd är väl bra, men om man inte klarar av motstånd, tänker jag...

Psykologen som sa (och åhörarna som inte har personlig kännedom om npf, men väl jobbmässig kännedom - nickade i kapp) att det är bättre att kalla diagnoser för tillstånd för det är ett bättre ord och då blir inte personer med adhd så hjälplösa för då förstår de att de kan förändra. Och jag tänker att KALLA DET VAD FAAAN NI VILL (och jag som aldrig svär...), DET ÄR INTE DET SOM ÄR DET VIKTIGA, DET VIKTIGA ÄR ATT NI FÖRSTÅR ATT MAN INTE TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT ATT MISSLYCKAS, ATT INGEN VILL MISSLYCKAS, ATT ALLA VILL LYCKAS!

Åhörarna som frågade psykologen om det inte är så att föräldrarna ofta gör för mycket för sina barn med adhd att det kan vara det som gör att de blir extra hjälplösa och jag tänker "OH, MY GOOD OM DE ÄNDÅ KUNDE FÅ TA MIN PLATS, ELLER NÅGON ANNAN FÖRÄLDERS PLATS TILL ETT BARN MED NPF - EN VECKA DÅ SKULLE DE FÖRSTÅ". Att det är så lätt att tänka att bara man var lite annorlunda som förälder (som man själv tänker att man är) så skulle inte problemet vara så som det är. Och jag tänker på en av alla tusen miljoner saker som jag fått tänka om och tänka om och tänka om på för att få min dotter att lyckas, att det är otacksamt att vara förälder till npf-barn för hur man än gör så gör man fel i så många ögon. Och det är otacksamt att vara en människa med npf-svårigheter (märk väl att jag sällan använder ordet DIAGNOS eller TILLSTÅND för jag tycker att svårigheter är bättre, dem kan man nämligen förändra och hjälpa till att förminska) för att man så ofta gör fel i andras ögon.

Jag tänker på när min dotter började simskola vid fem års ålder. Jag tänker på hur alla de andra barnen på simskolan började sköta sig själv i duschen och klä på sig själv. Hur jag förhöll mig till att försöka få min dotter att lyckas med det som alla andra barnen klarade. Hur jag kom lite senare till omklädningsrummet efter simskolan, hur jag gick in på toaletten, hur jag låtsades att jag satt och läste - med enda resultat att min dotter stod kvar i duschen medan alla andra var klara. Och jag tänkte då "hur har de andra barnens föräldrar lärt sina barn att duscha?". Ja, hur lär man ett barn att duscha? Svar: Barn lär sig genom att titta på andra, på att få lite instruktion, på att starta sin motor och gör det man insupit vid tidigare gånger - men inte min dotter.

Jag tänker på när psykologen skulle berätta hur man gör när man jobbar med vuxna som har adhd, hur man hjälper dem. Jag tänker på den hjälp vi fått från habiliteringen - man har skickat länkar till olika appar och det är ju bra, men om man inte har någon motor hur skall man då orka lära sig appar som man inte förstår och jag som mamma, som lägger så mycket tid på min dotter, hur skall jag hinna sätta mig in i även det?

Jag tänker på släktingen som varit hemma hos oss en morgon i veckan för att hjälpa Dottern till skolan och det gick ju bra de första gångerna, men nu är smekmånaden slut. Denna gången var det plattången som ställde till det (förra veckan var det något annat som jag redan har glömt), men det kunde lika gärna varit något helt annat. Men släkingen tänker att om vi bara får ordning på plattångandet jag och min dotter så kommer hon att kunna gå varje dag. Idag plattångade vi inget hår, men Dottern kom iväg ändå... (Missförstå mig inte, jag är jätteglad att få hjälp, men jag ser också att det är så svårt att förstå).

Jag tänker mycket i dag. Jag tänker att det kan, från utsidan se lätt ut när man tänker på sin egen situation och på hur ens egna barn reagerar på olika saker, men det är annorlunda på insidan. Jag lovar.

Det var skönt att få spy lite galla idag. Jag försöker att göra det väldigt sällan eftersom det sällan leder någon vart, men ibland behöver man det. Idag behövde jag det. Lovar att återkomma med ett mer roligt och positivt inlägg senare idag...
14 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…