Fortsätt till huvudinnehåll

Att få en diagnos

Den häftiga debatt som blossat upp kring adhd, om funktionsnedsättningen (eller sjukdomen, som Expressen skriver, eftersom de förmodligen inte vet bättre), om den finns, om vi föräldrar, skolan, läkare, läkemedelsföretag på något slags konspiratoriskt sätt går samman för att sätta en diagnos på ett barn som inte kan försvara sig - för att vi har en annan agenda. Typ, läkemedelsbolagen för att de tjänar pengar på medicinen (det ligger nog en viss sanning i det), att skolan och föräldrarna gör det för att slippa ta ansvar för problemet - lägga det i knät på barnen och läkarna för att... för att de tycker det är kul...?

Jag blir så väldans trött av alla troll som sticker upp sitt tryne för att få vara med i debatten, för att kasta lite fotogen på elden, sparka på dem som redan ligger ner - när de egentligen bara har tyckande med sig och inte ett spår av kunskap. Jag tänkte idag ge min personliga erfarenhet, känslor och tankar kring när min dotter äntligen fick diagnosen efter lång kamp och sedan en utredning av läkare, psykolog, specialpedagog i skolan, i hemmet och med min dotter.

"I slutet av augusti, strax innan skolstarten åker jag och min man till Barnneurologiska kliniken i Göteborg för att få reda på resultatet av utredningen. Det är med blandade känslor jag går dit, den där tidiga sensommarmorgonen. Jag känner mig lycklig och olycklig på samma gång. Ett ovanligt och absurt tillstånd.

Fåglarna kvittrar och solen skiner - och vi skall till BNK för att få reda på vad som är "fel" på vårt barn. Jag vill att hon får diagnosen add, men naturligtvis vill jag också att hon inte skall få den.

Vi ringer på ringklockan och som vanligt hoppas jag att inga andra människor skall in eller ut ur höghuset samtidigt som vi står där och väntar. Jag känner alltid att de tittar på oss där vi står och ropar i porttelefonen att vi skall till BNK som att "jaha, är ni sådana som har ett så besvärligt barn att ni behöver gå här". Kanske inbillar jag mig?

I rummet sitter den läkaren och den specialpedagog som utrett vår dotter. Psykologen är inte med den här gången, men hennes testresultat finns noga dokumenterat i utvärderingen.

Återigen kommer känslan över mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta, hela min kropp att de skall säga "er dotter har inga svårigheter, hon är bara lite omogen", men så hoppas jag också ända in i mitten av min benmärg att de skall säga annat, att de har sett samma saker som jag gjort. Hur skall min dotter annars få hjälp?


Min dotter, som får kämpa med så mycket mer än de flesta av hennes jämnåriga och hennes lillebror som har så lätt för så mycket...

Jag och min man slår oss ner i den lite för hårda soffan. Under en halvtimme lyssnar vi på läkaren när hon går igenom utredningsmaterialet. Efter ytterligare en halvtimmes utläggning och diskussion om min dotters svårigheter och om testresultatet kommer så "domen".

Läkaren förklarar att min dotter har svårigheter, att hon har adhd utan hyperaktivietet, även kallad add.

Seger! Jag hade rätt hela tiden, det var värt att kämpa alla år. Nu kan hon få hjälp!

Sedan går luften fullständigt ur mig.

Svart på vitt är beskedet att vår dotter lider av något som förmodligen alltid kommer att göra livet svårare för henne än för många andra människor. Tanken är hissnande, för stor och för jobbig att tas in omedelbart - även om jag är förberedd.

På något sätt kommer vi ut ur huset. Sensommarsolen sticker i mina ögon. Måsar skrivar över mitt huvud. Utredningsteamet har sett samma sak som jag. Vi har fått ett namn på det som gör livet så svårt för vår dotter. Jag sätter mig i bilen med ett virrvarr av tankar. Jag är oförmögen att röra mig. Min man kör bilen. Jag somnar"

Förstår ni, efter att ha läst texten jag skrev om min dotters utredning och diagnos 2007, att det är kränkande när man skriver om adhd som t ex Expressen gör? När man insinuerar, eller skriker högt ut att adhd är något som inte finns. För oss som lever med det varje dag, eller bredvid det varje dag, finns det, i alla högsta grad.
9 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …