Jag känner en mamma - om svårigheter med sociala koder

Jag känner en mamma och hennes tonårsdotter. Flickan har svårt att förhålla sig till andra, att tolka in andras signaler, att lösa sociala koder. Hon har inte så många kompisar, fast hon så gärna vill ha det, mycket beroende på att hon har svårt att veta hur hon skall göra i de sociala kontakterna.

Flickan hade, av en trevlig  tillfällighet fått några tjejkompisar. De verkade tycka om att vara med henne, att prata med henne. Flickan kände sig därför väldigt glad.

När flickan blir glad bubblar hon i ord och i tanke. Då glömmer hon, eller kanske skall jag säga, märker hon inte, att hon behöver ge de andra plats att prata och hon har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till de andra så att hon smälter in. Den här dagen var hon så glad så det bubblade om henne. Mamman var också glad när hon såg hur flickan njöt av att ha kompisar, men mamman såg också efter ett tag att de andra flickorna inte fick någon plats att prata. Mamman fanns, som vanligt, i närheten av sin dotter för att "fluffa" runt henne, för att stödja och hjälpa till - så osynligt det bara gick.

Nu tog mamman sin hand och strök längs med ryggen på sin dotter. Flickan slutade då prata och frågade varför mamman gjorde som hon gjorde. Det var ju en högst relevant fråga eftersom, det att klia dottern på ryggen, inte var något mamman brukade göra när de stod och pratade med andra människor. Mamman visste inte vad hon skulle svara sin dotter. Hon mumlade något om att "jag kliar dig lite på ryggen" innan hon förde in samtalet på något som alla flickor kunde prata om.

Något senare när mamman och dottern gick själva en stund började de prata om de nya kompisarna, om ryggklappen och om att förstå signaler.

Flickan sa;
- Det är så svårt att veta hur man skall göra, jag vet inte alltid hur jag skall göra när jag pratar med andra.

Mamman torkade bort en tår ur ögat (för det att dottern såg det svåra, även om hon inte visste hur hon skulle göra - var stort), samtidigt som hon sa;
- Vi kan ju hjälpas åt att hitta lösningar på det. En lösning kan ju vara att jag kliar dig lite på ryggen om jag märker att du pratar lite för mycket eller om de andra verkar trötta och irriterade.

Det tyckte dottern var bra för då kunde hon få hjälp i hur man pratar och då slapp hon vara nervös för hur hon skulle göra.

Där och då hade mammans dotter hittat sin första medvetna strategi. En av väldigt många som hon kommer att behöva lära sig, som måste hittas och som hon sedan måste förhålla sig till eftersom lösningar inte så ofta kommer naturligt till människor med npf.

Ofta får man leta efter lösningar och strategier som tar bort snubbeltråden man så ofta snubblar på när man har en hjärna som fungerar något annorlunda än de flesta människor i vår värld. Det fantastiska den här dagen mot så många andra dagar var att den här gången hade flickan sett och förstått problemet, det tyckte mamman var väldigt stort.

Mamman och dottern var glada efter samtalet. Nu hade de hittat en lösning, en början på vägen alla ungdomar måste vandra för att bli vuxna, en väg som är och kommer att bli snirkligare och smalare än för de flesta andra umgdomar, men en väg som den här dagen faktiskt känns okej att vandra.

Mamman och hennes dotter gick bort mot kiosken för att köpa vårens första isglass...