lördag 5 maj 2012

Adhd som aprilskämt?

"Trodde först att artikeln var ett aprilskämt! En drift med alltfler bokstavs"diagnoser" för att ansvarsbefria barn och föräldrar vid motgångar och misslyckande. Självklart kommer alla att lyckas i skolan och livet om omgivningen sänker kraven tillräckligt mycket. Hur mycket ska man sänka kraven? Tillräckligt mycket är tills de lyckas, förstås.Vad menas då över huvud taget med att lyckas med något, när alternativet att misslyckas tagits bort? Det blir ett ord vars positiva innebörd lever kvar en kort tid trots att det har tömts på mening. Ungefär som högskoleutbildning trots att kunskaps- och prestationskrav tagits bort från en pseudoutbildning där studenter sitter av tiden på samhällets bekostnad medan de "kvalificerar sig" inför en "högskoleexamen". Det är en fars...."


Jag fick ovanstående kommentar igår. Den anonyme kommentarskrivaren hade läst en artikel om add och om min föreläsning i Helsingborgs Dagblad. "Anonym" tolkade det som beskrevs i artikeln som ett skämt. Tyvärr är det så här ofta för oss som befinner oss i npf-land. Dels kämpar vi med att få vardagen att fungera för oss själva (om vi har egna svårigheter) och/eller för våra barn med npf-svårigheter. Efter det skall vi orka och tåla att ses som besvärliga, lata, jobbiga, curlande människor/föräldrar. Vilken annat funktionsnedsättning behöver kämpa på två fronter?


Jag kan i och för sig förstå "Anonym"t för när man inte har kunskap och när man därför tror att en funktionsnedsättning bara är lathet så är det inte konstigt att man reagerar som "Anonym" gör. 


Utifrån ser allt alltid så lätt ut, det är väl därför till exempel nattpersonal ibland gnäller på dagpersonal, för att man inte ser hela isberget, bara den del av isberget som sticker upp ovanför vattnet. När man inte tar med att man inte förstår allt och att man kanske inte har kunskap om allt så blir som för "Anonym" - man drar egna slutsatser som kanske känns korrekta och riktiga, men som inte belyser hela problemet. 


Alla gör vi det i olika situationer, det är så vi människor fungerar, i alla fall i de kulturer jag känner till...


Okunskap skapar oförstånd som skapar fördomar som i sin tur skapar större klyftor och mer missförstånd och frustration. Precis som man kan uttolka i kommentaren från "Anonym". Det i sin tur skapar ett jobbigare liv för människor som redan har det tufft. 


Jag har läst grundskolan, sedan gymnasiet och sedan har jag pluggat på högskolor och universitet i sammanlagt sex år av mitt liv. Nu håller jag precis på att avsluta min utbildning till kbt-rådgivare. Jag har haft lätt för mig med mycket i livet. Jag har haft lätt att koncentrera mig, att fokusera, att starta min motor och låta den gå. Alla har inte det, men det behöver inte betyda att de inte vill lyckas - tvärtom. Alla vill lyckas. 


Att man har svårt för mycket, men att man ändå får höra att man är bra (för det är man ju) förstår jag inte hur man kan ifrågasätta som något dåligt. Att man slutar skicka ut folk i utanförskap och försöker få människor att slippa tappa fotfästet, förstår jag inte heller hur man kan ifrågasätta. 


Att ifrågasätta en som sitter i rullstol att den bara är lat, "sträck på benen och res dig bara som vi andra" hör man inte - fast det är samma sak som att begära att människor med npf-svårigheter skall fixa allt som alla andra. Det är kränkande för människor som redan kämpar. Det är fortfarande många som tänker så, det är fortfarande långt kvar, men vi har kommit en bit på vägen till förståelse.


Om Anonym säger jag, som jag säger till andra om hur de skall göra när kollegan, pappan, mamman, läraren, farföräldrarna - inte förstår. Man kan inte tvinga på någon kunskap och förståelse, den måste komma av sig själv. Vänta in och lämna lite information då och då som inte känns påträngande så kanske han/hon kommer ikapp så småningom. Så till Anonym säger jag, fortsätt gärna att läsa min blogg. Försök ta in och försök förstå så kanske du får kunskap om de här funktionsnedsättningarna som finns, som gör livet så mycket svårare för de drabbade - men som är så svåra att förstå. 

4 kommentarer:

Anonym sa...

Att mötas av denna okunskap är tyvärr mer regel än undantag för vår familj med 2 barn som har autism och snart ska vår 8-åring utredas för ADD. Senast igår hände det igen när min man med vår 4-åriga son på vårdcentralen. Så vad vi kan göra är att fortsätta sprida kunskap om NPF - trägen når fram! Stor Kram Ann Nolin Partiordförande/Språkrör Barnpartiet

Elin sa...

Ibland blir jag bara så ledsen arg och frustrerad på människor som inte förstår, jag försöker ju säga att jag kämpar varje dag varje minut varje sekund men en del verkar inte tro på mig, det gör så jävla ont.

Tack för att du och alla ni andra som faktiskt tar oss med NPF på allvar finns.

Elin ( en annan nu vuxen Mika)

Anna sa...

Så är det verkligen! Vissa tycker jag också ber mig berätta, men hur ska jag kunna det med erfarenheten av att samma person ändå fyller i luckorna och ger en skam och dåligt samvete. Att lyssna är heller inte alltid att lyssna. Att ge stöd är inte alltid att ge stöd, då man inte vet vilket stöd personen behöver. Däremot finns ju åtminstone välviljan där. Men när en person tycker att den lyssnat och tycker sig förstått, är det ganska svårt att komma någon vart. Fullständig förståelse är ju också svårt att få, det går att förklara mycket men inte allt. Och ord för känslan man har, att ha den hjärna man har, det är svårt att förmedla.
Men återigen, med slutsatser. Kort och gott ser dom vad dom tycker man ska klara, istället för att se hur mycket man kan klara med sina förutsättningar. Man kämpar lika hårt, om inte hårdare, även om man inte når dit jämnåriga ligger. Det är att sparka ner människan genom att inte se det utan skuldbelägga, skälla och ställa ännu högre krav. Det är som att inget annat än toppresultat är gott nog. Att ingen skulle få beröm, NT också alltså, förrän dom hade MVG i allt mm. I vilken klass skulle man kräva det? Där ser man deg som uppenbart att alla elever klarar av olika, får olika betyg och är bra på olika saker. Det är vi med och inland bättre på vissa områden. Synd att det ofta är på fel områden och att vi når till vår potential på fel sätt...

AG sa...

Precis så här har jag också kännt när det gäller min dotter som nyligen fått diagnosen Asperger. Varför är hon så lat och egoistisk?
När diagnosen kom skämdes jag naturligtvis och samtidigt blev jag så glad att vi fått ett besked att hon faktiskt INTE är lat och egoistisk. Hon kan inte rå för att hon inte kommer igång som vi andra och hon bryr sig faktiskt om oss andra i familjen men hon visar det på ett annat sätt än vad vi andra gör.

Håller på att förbereda hur jag ska lägga upp det för att berätta för släktingar. Är rädd att de inte har lika stor kunskap och gärna tar till argumenten som du beskriver här i inlägget.
Det är jättebra det du skriver och jag ska peppa mig med dina inlägg innan jag ger mig på att förklara, men som du säger, vill man inte ta till sig så går det inte att banka in kunskapen.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...