Fortsätt till huvudinnehåll

Adhd som aprilskämt?

"Trodde först att artikeln var ett aprilskämt! En drift med alltfler bokstavs"diagnoser" för att ansvarsbefria barn och föräldrar vid motgångar och misslyckande. Självklart kommer alla att lyckas i skolan och livet om omgivningen sänker kraven tillräckligt mycket. Hur mycket ska man sänka kraven? Tillräckligt mycket är tills de lyckas, förstås.Vad menas då över huvud taget med att lyckas med något, när alternativet att misslyckas tagits bort? Det blir ett ord vars positiva innebörd lever kvar en kort tid trots att det har tömts på mening. Ungefär som högskoleutbildning trots att kunskaps- och prestationskrav tagits bort från en pseudoutbildning där studenter sitter av tiden på samhällets bekostnad medan de "kvalificerar sig" inför en "högskoleexamen". Det är en fars...."


Jag fick ovanstående kommentar igår. Den anonyme kommentarskrivaren hade läst en artikel om add och om min föreläsning i Helsingborgs Dagblad. "Anonym" tolkade det som beskrevs i artikeln som ett skämt. Tyvärr är det så här ofta för oss som befinner oss i npf-land. Dels kämpar vi med att få vardagen att fungera för oss själva (om vi har egna svårigheter) och/eller för våra barn med npf-svårigheter. Efter det skall vi orka och tåla att ses som besvärliga, lata, jobbiga, curlande människor/föräldrar. Vilken annat funktionsnedsättning behöver kämpa på två fronter?


Jag kan i och för sig förstå "Anonym"t för när man inte har kunskap och när man därför tror att en funktionsnedsättning bara är lathet så är det inte konstigt att man reagerar som "Anonym" gör. 


Utifrån ser allt alltid så lätt ut, det är väl därför till exempel nattpersonal ibland gnäller på dagpersonal, för att man inte ser hela isberget, bara den del av isberget som sticker upp ovanför vattnet. När man inte tar med att man inte förstår allt och att man kanske inte har kunskap om allt så blir som för "Anonym" - man drar egna slutsatser som kanske känns korrekta och riktiga, men som inte belyser hela problemet. 


Alla gör vi det i olika situationer, det är så vi människor fungerar, i alla fall i de kulturer jag känner till...


Okunskap skapar oförstånd som skapar fördomar som i sin tur skapar större klyftor och mer missförstånd och frustration. Precis som man kan uttolka i kommentaren från "Anonym". Det i sin tur skapar ett jobbigare liv för människor som redan har det tufft. 


Jag har läst grundskolan, sedan gymnasiet och sedan har jag pluggat på högskolor och universitet i sammanlagt sex år av mitt liv. Nu håller jag precis på att avsluta min utbildning till kbt-rådgivare. Jag har haft lätt för mig med mycket i livet. Jag har haft lätt att koncentrera mig, att fokusera, att starta min motor och låta den gå. Alla har inte det, men det behöver inte betyda att de inte vill lyckas - tvärtom. Alla vill lyckas. 


Att man har svårt för mycket, men att man ändå får höra att man är bra (för det är man ju) förstår jag inte hur man kan ifrågasätta som något dåligt. Att man slutar skicka ut folk i utanförskap och försöker få människor att slippa tappa fotfästet, förstår jag inte heller hur man kan ifrågasätta. 


Att ifrågasätta en som sitter i rullstol att den bara är lat, "sträck på benen och res dig bara som vi andra" hör man inte - fast det är samma sak som att begära att människor med npf-svårigheter skall fixa allt som alla andra. Det är kränkande för människor som redan kämpar. Det är fortfarande många som tänker så, det är fortfarande långt kvar, men vi har kommit en bit på vägen till förståelse.


Om Anonym säger jag, som jag säger till andra om hur de skall göra när kollegan, pappan, mamman, läraren, farföräldrarna - inte förstår. Man kan inte tvinga på någon kunskap och förståelse, den måste komma av sig själv. Vänta in och lämna lite information då och då som inte känns påträngande så kanske han/hon kommer ikapp så småningom. Så till Anonym säger jag, fortsätt gärna att läsa min blogg. Försök ta in och försök förstå så kanske du får kunskap om de här funktionsnedsättningarna som finns, som gör livet så mycket svårare för de drabbade - men som är så svåra att förstå. 
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…