Fortsätt till huvudinnehåll

Egoisternas tidsålder

Jag har snöat in lite på det här med att förstå och acceptera andra, kanske, eller förmodligen, skall jag säga, för att jag ser hur viktigt det är för min dotter att man förstår och accepterar henne för den hon är.
Så nu mina vänner är det dags att föreläsare runt om i Sverige börjar prata om att förstå (och i vissa fall förlåta) andra runt omkring oss. Det finns fullt av föreläsare som mässar "förstå dig själv", "lär känna dig själv", "du är bra som du är" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men jag tycker att vi svenskar i allmänhet ofta nästan är FÖR bra på att tycka om oss själva och vår egen familj. Vi är för egoistiska, för självcentrerade helt enkelt.

Men vem skulle gå på en föreläsning som heter "förstå andra", "uppskatta andra och acceptera dem som de är"? Nej de drar inte någon storpublik, för det känns inte intressant.

Är det inte för sorgligt, att vi inte är intresserade av att förstå och acceptera andra, bara oss själva?

Nu, idag är det hög tid att vända trenden och börja tänka "förstå andra så förstår jag mig själv", "acceptera andra så accepterar jag mig själv", "förlåt andra så förlåter jag mig själv".

Jag försöker förstå andra, inte bara min dotter, försöker förlåta andra, bland annat de som varit dumma mot min dotter och acceptera andra, de som har andra värderingar, annan tro, annan sexuell läggning, annan hudfärg, ögonfärg, utbildning, bil, uppfostringsmetoder (och så vidare i all oändlighet) för då blir jag bättre på att acceptera mig själv också, tror jag.

Ja, jag vet, jag låter som min man meschersmitten när han pratar om mat, och jag vet, jag är inte bättre än någon annan, jag har fördomar om andra och har åsikter om än det ena och än det andra, men man måste ju börja försöka, börja ändra sitt tänkande, för annars kan man aldrig förändra.

Så fortsätter man tänka på att döma mindre, acceptera mer och så misslyckas man i sitt tänk lite mer sällan och så fortsätter man att försöka och vips har vi fått ett mer accepterande och snällare samhälle.

Så du, nästa gång du läser om en föreläsning som vill att du skall "säg ja till dig själv" eller något i den stilen, så går du bara vidare, och stannar inte förrän du ser en föreläsning som handlar om andra vägen (läs ovanstående om du inte förstå vad jag menar).

Att förstå och acceptera varandra - vinner vi alla på i längden.

4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…