Fortsätt till huvudinnehåll

Dags att ta debatten vidare!


"För några veckor sedan släppte Socialstyrelsen en rapport som visar att barn, och då framförallt pojkar, löper större ”risk” att diagnostiseras med adhd ju senare på året de är födda. 

Det är en intressant rapport som är viktig att titta på och fundera över. Men kanske är det ännu viktigare att titta på vad rapporten väcker hos media och skribenter. Media spelar en mycket viktig roll i förståelsen av npf-svårigheter eftersom hur media väljer att vinkla och beskriva ett ämne i mångt och mycket påverkar vad människor förstår och accepterar av ämnet. Det media berättar om, hur de berättar - blir sanningen för allmänheten. 



Tyvärr är det så att för varje gång en rapport om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) så som adhd, add, autism och aspergers syndrom dyker upp, hamnar diskussionen alldeles för ofta kring frågor i området ”finns det, är det för många som diagnostiseras, tjänar inte läkemedelsbolagen på medicinerna (vilka mediciner tjänar INTE läkemdelsbolag på), är det inte bara för dem att skärpa sig”? Det i sin tur gör att människor som läser tidningar, hör och ser på radio och tv får en sanning som kanske inte är sann... 


Den här gången var inget undantag. 


Plösligt hade de flesta medier artiklar och ledare som mer eller mindre insinuerade att adhd bara är en ”hittepådiagnos" och alla de gamla frågorna ställdes åter igen.


Jag tycker att det är dags att ta debatten om adhd ur mögelskåpet nu . Det är dags att inse att människor med npf-svårigheter inte har svårt för saker för att det finns en viss sorts människor på vår jord som som råkar tycka att det är roligt att misslyckas... 



Det är dag att gå vidare nu. 


Vi måste sluta skuldbelägga och ifrågasätta människor som redan ligger ner. Vi måste börja prata om hur vi skall göra för att människor med npf-svårigheter skall få chans att utvecklas och lyckas – som alla andra."
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…