torsdag 31 maj 2012

Hur skall man göra det bättre då?

Vi är många som ser och upplever att ett flertal barn med npf-svårigheter inte mår bra, inte kommer iväg till skolan. Vi har lätt för att se vad som är fel. Svårare är det att se vad som bör göras. Därför tänkte jag, i dagens inlägg, skriva om vad jag ser behöver göras för att förbättra för barn som alldeles för ofta får packa ner "ytterligare ett misslyckande i sin ryggsäck av livserfarenheter".


I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:


"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov.6 Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånva- ron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.
I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid pro- blem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".

Hela avhandlingen om varför så många barn inte klarar av att gå till skolan kan du läsa här. 


Vidare skrev högskoleverket igår i en rapport att speciallärarutbildningen måste få en ny inriktning med fokus på barn med koncentrationssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De skriver bland annat så här; 


"Med de fördjupade specialpedagogiska kunskaperna ska studenterna inom den nya inriktningen bland annat ges verktyg för att arbeta med förskolebarn och elever med koncentrationssvårigheter orsakade av flera olika skäl — något som inte täcks in i speciallärarexamen idag".


Mer om rapporten kan du läsa här. 


Det är positivt, en riktningsförändring, men jag tycker att man skjuter lite över målet. För barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagongutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskolärarutbildning ha, även om  speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma. 


Lillagubben frågade mig idag, när han öppnade sina trötta ögonen;


- Får M välja om hon skall gå till skolan?


- Nej, det får hon inte, svarade jag, men ibland stannar hon hemma för att hon inte klarar av att gå till skolan, för att hon inte orkar gå till skolan för att det är så mycket som är för jobbigt för henne. 


Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå  - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar... 


Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan. 


Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?


Det finns många bitar att förändra och fundera över när det gäller hur vi behöver tänka och förändra för att alla barn skall få lyckas, men jag tror att jag nöjer mig med det här för idag. Jag stannar här och vill bara kasta in min brasklapp och säga;


När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade.


Det bästa av allt i hela kråksången? När du som förälder, pedagog, socionom, sjuksköterska, läkare etc, (vare sig du själv har npf-svårigheter eller inte) skaffar dig redskap och blir duktig på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir du, per automatik, bättre på att möta alla människor!




3 kommentarer:

Anonym sa...

Precis!

Som min sons ena lärare sa efter ett möte med BUP.
-"Det är inte roligt, när man får höra att man förmodligen gjort fel i bemötandet av många elever de 40 år man jobbat. Men det var nödvändigt att höra!".

Då blir man glad som förälder, att trots att en lärare tycker att hon som jobbat i 40 år, borde veta hur man gör, kan erkänna att på vissa punkter är man aldrig fullärd, och tar till sig de råd hon får:D

Kram Susanne

Pernilla sa...

Min dotter var mer eller mindre sängliggande och "hemmasittare" under 3 år....3 år av oerhört jobbig tid för hela familjen. Alla tänkbara vägar testades,både skolbyten, hemundervisning och annat men utan resultat. Depression och utmattning för både dottern och oss föräldrar blev oundvikligt.
Men så glad jag är att kunna säga att idag har vi fått fantastisk hjälp och en skolgång som är helt och hållet anpassad för dottern!
Istället för att gå i en klass så har dottern ( och de andra barnen i skolan )en EGEN lärare och ett EGET kontor/klassrum. Undervisningen sker helt på barnets förutsättningar och villkor, och utgår ifrån barnets intressem för att få bästa möjliga resultat.
Efter snart en termin så kan jag sammanfatta det så här enkelt:
Dottern mår fantastiskt bra, känner sig stolt över sitt skolarbete och alla framsteg som hon har gjort...dessutom får hon betyg i sina kärnämnen trots att hon har varit frånvarande under 3 år tidigare, alltså har de lyckats jobba ifatt det mesta på ett fantastiskt sätt! Dottern påpekade själv stolt häromdagen att den här terminen har hon haft totalt 7 frånvarodagar jämfört med tidgare år då det har varit precis tvärtom; dvs 7 dagar i skolan och resten hemma..varje termin.
Det finns alltså skolor som kan bemöta våra barn och ungdomar på rätt sätt, men tyvärr är de alldeles för få.
Jag är ändå så glad att vi har hittat den bästa skolan för vår dotter, och att hennes framtid ser så mycket ljusare ut nu än vad den gjorde för bara några månader sedan!

malene larssen sa...

Vilken bra lärare! och vad härligt att höra att det kan bli bra längre fram för alla som står mitt i orkanen och kämpar och inte vet vad de kan förvänta sig. Skönt för mig att läsa också:)
Kram
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...