Funderingar och frågor
Det dimper ner många frågor och funderingar i min mejlbox. Jag försöker svara tillbaka till er som skriver även om det inte blir riktigt så uttömmande som jag skulle vilja alla gånger.
Idag har jag kramp i fingrar och hjärna. Kanske för att livet är så enkelt just idag?
Jag gör det lite lätt för mig idag och lägger ihop de två delarna. Frågelåda och skrivkramp...
Förmodligen har du som läser här idag lust att hjälpa mig. Förmodligen har du en tanke, en fundering, en fråga, ett knep, en idé, ett svar - som du vill lufta här? Jag har haft frågor som gäller syskon och elever och skolor och medicin och utredningar och diagnoser och "hur orkar man" i min mejlbox senaste tiden, men det är bara en liten bråkdel av alla frågor som kommer in och som finns - ibland känns det som om ämnet är oändligt.
Om du har svårt att skicka kommentaren så kopiera den och skicka den till min mejlbox istället så lägger jag ut den här också.
Om du inte har någon fråga eller någon idé eller något svar så får du gärna trycka på en av knapparna nedan där det står "kul, intressant, oj" för då har vi ju liksom kommunicerat ändå och jag tror det är det jag är ute efter idag. Att kommunicera med dig som läser min blogg.
Nu blir det skogspromenad för Lillagubben, Molly, Pocka och mig!
Idag har jag kramp i fingrar och hjärna. Kanske för att livet är så enkelt just idag?
Jag gör det lite lätt för mig idag och lägger ihop de två delarna. Frågelåda och skrivkramp...
Förmodligen har du som läser här idag lust att hjälpa mig. Förmodligen har du en tanke, en fundering, en fråga, ett knep, en idé, ett svar - som du vill lufta här? Jag har haft frågor som gäller syskon och elever och skolor och medicin och utredningar och diagnoser och "hur orkar man" i min mejlbox senaste tiden, men det är bara en liten bråkdel av alla frågor som kommer in och som finns - ibland känns det som om ämnet är oändligt.
Om du har svårt att skicka kommentaren så kopiera den och skicka den till min mejlbox istället så lägger jag ut den här också.
Om du inte har någon fråga eller någon idé eller något svar så får du gärna trycka på en av knapparna nedan där det står "kul, intressant, oj" för då har vi ju liksom kommunicerat ändå och jag tror det är det jag är ute efter idag. Att kommunicera med dig som läser min blogg.
Nu blir det skogspromenad för Lillagubben, Molly, Pocka och mig!
Kommentarer
Vilka är de "klassiska" förbättringarna man brukar se?
Jag har ADD och äter Medikinet. Vet inte om det är nån skillnad i effekterna beroende på om man har ADD eller ADHD. Men både rent praktiskt och på "insidan", vad brukar förbättras mer än det jag sett hittills?
Läser ofta din fantastiskt välskrivna blogg men har tidigare inte kommenterat. Har tre barn, varav den äldsta sonen har en ADHD diagnos och en språkstörningsdiagnos. Han har gått i en "språkförskoleklass" men ska nu börjar i den vanliga skolan i höst, skrämmande tycker jag men hoppas så klart han får det stöd han behöver. Ett av mina dilemman är när och för vem man ska berätta om sitt barns svårigheter. Förut har jag tidigare varit mkt öppen och berätta för i princip alla som sonen kommer i kontakt med om hans svårigheter men jag tycker mig märka att han då ofta blir bemött med andra personers föreställningar om hur ett "ADHD barn" ska vara dvs impulsivt och våldsamt och att man liksom blir rädd för honom innan. Min son är snarare en ADD typ som är väldigt lugn och drömmande. Hur kan man hantera detta nu då han börjar i en vanlig klass med andra normalfungerande barn? Stötte på detta dilemma senast igår då han och hans yngre bror går i sommarsimskola. Jag hade inte berättat för simskolafröken om han svårigheter då jag ej tänkte att dessa skulle ha så stor betydelse i poolen. Den första veckan på simskolan gick bra men igår fick han spel och sprang därifrån. Jag som förälder hade då tidigare blivit ombedd att lämna simhallen under klassen för att "barnen lärde sig bättre utan sina föräldrar". Jag hade därför bara varit med på första lektionen men lämnat honom därefter(första lektionen gick superbra) När jag kom tillbaka igår blev jag i det närmaste utskälld just för att jag hade lämnat honom. Jag sa då att han hade ADHD och fick till svar "att det måste du ju berätta". Måste man det? Han brukar inte rymma men förklarde efter klassen att "fröken bara sa att jag gjorde fel hela tiden så jag ville inte vara med". Hur ska jag hantera detta, hur gör andra?
Nu får du en tredje fråga att svara på;)
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge).Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker ( innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen),det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?
Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/Jeanette
Jag har inte några andra kunskaper än dem jag fått av att leva med ångest i hela mitt liv (och en ADD-diagnos jag fick alldeles nyligen). Jag har ingen utbildning i det här.
Minns att jag hade ångest redan som 4-åring. När jag var 20 fick jag diagnosen generaliserat ångestsyndrom och började äta Lyrica (som är just för det, alternativt epilepsi tror jag). Den har funkat enormt bra på mig, just för den här vardagsångesten som inför att åka buss eller gå till affären. Men panikångesten råder medicinen inte bot på. Till det har jag Atarax och knep jag lärt mig i KBT.
Psykologen trodde att det var mycket sannolikt att min ångest berodde på ADD'n och inte ett generaliserat ångestsyndrom. Han var mycket positiv till att jag skulle kunna sluta med Lyrica så småningom då ADD-medicinen kunde ta bort besvären till stor del.
Äter jättelåg dos Medikinet och när jag har den i kroppen har jag ingen ångest alls, får ingen panikångest överhuvudtaget.
Så själv är jag ganska övertygad om att min ångest beror på ADD'n.
Vet inte om detta var till någon hjälp alls, sånt här är ju väldigt individuellt. Men jag vet fler än mig som har precis samma ångest som mig och har ADHD/ADD, så det verkar inte vara alls ovanligt att det hänger ihop. Medicin funkar inte för alla, men de jag vet äter medicin har nästan alla sagt att ångesten har blivit mycket mer hanterbar.
Till molnihuvudet:
Läs http://attention-riks.se/blog/ - Den handlar mycket om vardagen som vuxen med npf. Skrivna av olika personer med olika svårigheter.
Sen finns ju http://underbaraadhd.com/ - som handlar om att vara vuxen med ADHD
Och så får jag ju vara så fräck att jag tipsar om min egen blogg som handlar om att vara vuxen med ADD (bland annat) http://invalidattityd.blogspot.se/
Hej igen Malene,
Kunde inte lämna en kommentar men har ett tips till Mamman vars pojke rymde från simskolan, hon var orolig för hur det skulle bli i skolan.
Min dotter är lika dan, tyst och stillsam tills hon exploderar och rymmer. Det är ju ohållbart i en skolmiljö och en lösning som fungerade för oss var att Emilia fick välja ut två ställen på skolområdet att springa till. Då hann läraren fixa vakt till klasskompisarna och sedan gå till Emilia som då hunnit lugna ner sig något och var mer mottaglig för resonemang. Fungerar klart inte för alla men ett tips i all välmening, om du har möjlighet får du gärna förmedla detta till henne.