Fortsätt till huvudinnehåll

Om alla måsten

Imorse vaknade vår lilla övanattande gäst tjugo över sex. Vid åtta kände jag att jag måste gå upp och ta hand om Lillagubben och hans gäst. Sen dess har dagen liksom rullat på, som man brukar säga. Många "måsten" som har avverkats, så som hunpromenad, gräsklippning, hönsutfordring och städning, kantklippning, jordgubssplantsrensning, lunchlagande, aeroibctränande och fläderblomssaftsgörande.

Sedan jag flyttade till hus för drygt tio år sedan har jag varit extremt duktig på att skaffa mig arbete...

Alla träd som planterats och rabatter som skapats. Det var ju kul att göra dem ju, men nu när jag går här så slår det mig att jag faktiskt skapat massor av saker som gör mig stressad när jag inte hinner med dem. Måste skaffa en taktik för att slippa ur fällan "måste" när det gäller trädgården, tror jag.

Kanske skulle jag börja utgå ifrån vad jag gillar att göra, som fläderblomssaft och försöka få andra (läs maken) att göra sådant jag inte gillar, typ kantklippning och ogräsrensning. Alternativt (eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få maken att börja rensa ogräs eftersom han ju faktiskt aldrig bett om ett jordgubbsland, även om han äter jordgubbarna som kommer därifrån) att nöja mig med det som finns och kanske acceptera att kanterna är lite oklippta ibland...

Sommarloooooov!

Nä, nu skall här lagas middag och sedan blir det nog lite rabarbergpajslagande eller något annat, innan hundarna och hönorna skall ha sitt igen...

Strategier för att klara vardagen är viktiga, men kanske är det viktigaste att komma ihåg när man tror att man har så mycket man "måste" göra att det enda måstet du egentligen har på dig, sedan du en gång föddes till denna jord - är att du en dag måste dö.

Vet inte om det var så vidare värst positivt det här inlägget, men jag är i alla fall glad att det är sommarlov fast regnet öser ner här i Göteborg.  Imorgon tänker jag svara på alla (två!) frågor som kom efter mitt förra inlägg!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…