Fortsätt till huvudinnehåll

Om "vi" och om "dem" och om vad det gör mot oss.

Imorgon är jag klar med min kbt-utbildning så nu tänkte jag börja jobba mer med kbt-samtal. Är du, som läser här i behov av samtal kring saker som är svåra i din vardag? Är du förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller har du själv liknande svårigheter? Är du lärare/skola med elev/elever som har svårigheter i det neuropsykiatriska området?

Hör av dig till mig på min mejl; malene.larssen@aduct.com så berättar jag mer.

Jag läste GP igår. Jag fastnade för berättelserna och rapporteringen av de narkolepsidrabbade. Jag har skrivit om skillnader och likheter mellan npf och narkolepsi tidigare. Idag tänkte jag bara nämna något som jag kom att tänka när jag läste artiklarna om narkolepsi - nämligen skillnaden i hur media skriver om de två ganska lika, men ändå olika diagnoserna.

Det handlar om "vi" och det handlar om "dem" väldigt ofta. När media berättar om narkolepsidrabbade och beskriver deras svårigheter så gör man det i kontexten "vi" - alltså, "vi alla kunde ha drabbats av detta och det är därför inte ingens fel, men det är väldigt synd om de som drabbats" (vilket det ju är).

När man berättar om adhd och då framförallt i artiklar som ifrågasätter och som letar andra förklaringsmodeller än att man har en funktionsnedsättning, så gör man det i kontexten "de" - alltså, "de andra, konstiga, som inte är som vi, de som inte hade haft några svårigheter om de bara gjort si eller så".

När man inte är medveten om det som läsare och som journalist så blir naturligtvis allt väldigt snedvridet, fast det ju faktiskt är två liknande svårigheter som ställer till det väldigt mycket i vardagen för de drabbade. Det är orättvist, det gör att människor med npf kommer att fortsätta att vara utestängda och oaccepterade från övriga samhället, medan narkolepsidrabbade (vill understryka att jag inte försöker bortförklara allt det jobbiga de kämpar mot varje dag när jag skriver detta) har en viss fördel eftersom de inte blir ifrågasatta av media och därmed får oerhört mycket mer förståelse.

Det är viktigt och intressant att ta upp och titta mer på på/jämföra de olika diagnoserna. Kan man dra lärdom av detta? Kan npf-familjen på något sätt få "åka med på tåget" och därmed bli mer accepterade än nu?

Jag skall skriva mer om detta snart, men just nu nöjer jag mig eftersom jag måste gå och lägga mig.

God natt, syns imorgon.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…