Fortsätt till huvudinnehåll

Tack och grattis

Ibland, som igår, får jag mejl eller kommentarer från människor som har läst mina böcker. De som hör av sig har ofta läst min första bok och ofta har de själva en diagnos inom det neuropsykiatriska området, eller så har de en dotter, en son, ett barnbarn, en pappa, en mamma som har det.
När jag skrev den där texten, som så småningom blev en bok, så gjorde jag det för att överleva. För att ta mig igenom en sorg som var seg som klister. För att orka möta de människor som kränkt min dotter, mig och min familj så länge. Som skadat oss så mycket.
När jag hör människor som har fått ut något av att läsa min bok, min terapi, min räddning så blir jag så oerhört glad, stolt och rörd över att jag har kunnat hjälpa någon annan, med mina erfarenheter. Tack vare boken har jag kunnat sträcka på ryggen igen. Ibland träffar jag de människorna som skadadade oss. Numera viker jag inte undan längre, jag tittar inte bort, jag sjunker inte ihop med axlarna.
Numera tittar jag på dem när jag rakryggad går emot dem. Ibland, när jag känner för det, hälsar jag, men ibland väljer jag också att inte hälsa. Händelserna då och nya händelser nu, påverkar oss fortfarande. Boken har hjälp mig och hjälper mig fortfarande att må bra.
Så tack till dig som läser och som hör av dig. Det betyder så oerhört mycket för mig. Japp, jag ville egentligen bara säga det. Det känns bra på något sätt, även om jag blev lite väl gråtmild i det här inlägget. För det är så jag känner.
För övrigt ville jag egentligen bara önska er alla en skön nationaldag, var ni en befinner er, kanske på ert lantställe, eller i stan i er lägenhet, eller på en båt, på en klippa, eller som min polska vän - i slottskogen för att välkomnas som svensk. (Gratttis E och alla andra svenskar!)
Här i Göteborg skiner solen över mig och över henne.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…