Fortsätt till huvudinnehåll

Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld. 
Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld... 
Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!!
När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svårigheter inom adhd-området så kan man verka som om man har det. 
Jag vänder på det och tänker att om jag varit en förälder som inte varit kapabel att hjälpa min dotter, så hade hon haft en mycket svårare uppväxt än vad hon har nu - trots sin funktionsnedsättning. 
Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få. 
Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. 
Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är.
Artisten "Petter" har förstått att han har adhd. Han kommer till ro i det, att allt som varit svårt för honom, till stor del beror på hans hjärna som är "ett kryddmått" annorlunda än "majoritetshjärnan". Han har också haft tillgångar som väldigt få människor har. De har hjälpt honom att bli en fantastisk artist, älskad av många. Alla har inte så stora tillgångar, men alla borde få växa i sina lättheter och bli lyckliga människor. 
Det hoppas jag!
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…