Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld. 

Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld... 

Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!!

När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svårigheter inom adhd-området så kan man verka som om man har det. 

Jag vänder på det och tänker att om jag varit en förälder som inte varit kapabel att hjälpa min dotter, så hade hon haft en mycket svårare uppväxt än vad hon har nu - trots sin funktionsnedsättning. 

Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få. 

Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. 

Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är.

Artisten "Petter" har förstått att han har adhd. Han kommer till ro i det, att allt som varit svårt för honom, till stor del beror på hans hjärna som är "ett kryddmått" annorlunda än "majoritetshjärnan". Han har också haft tillgångar som väldigt få människor har. De har hjälpt honom att bli en fantastisk artist, älskad av många. Alla har inte så stora tillgångar, men alla borde få växa i sina lättheter och bli lyckliga människor. 

Det hoppas jag!