torsdag 7 juni 2012

Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld. 
Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld... 
Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!!
När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svårigheter inom adhd-området så kan man verka som om man har det. 
Jag vänder på det och tänker att om jag varit en förälder som inte varit kapabel att hjälpa min dotter, så hade hon haft en mycket svårare uppväxt än vad hon har nu - trots sin funktionsnedsättning. 
Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få. 
Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. 
Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är.
Artisten "Petter" har förstått att han har adhd. Han kommer till ro i det, att allt som varit svårt för honom, till stor del beror på hans hjärna som är "ett kryddmått" annorlunda än "majoritetshjärnan". Han har också haft tillgångar som väldigt få människor har. De har hjälpt honom att bli en fantastisk artist, älskad av många. Alla har inte så stora tillgångar, men alla borde få växa i sina lättheter och bli lyckliga människor. 
Det hoppas jag!

2 kommentarer:

Josephine sa...

Sedan jag fick min ADD-diagnos för inte särskilt länge sedan
har jag grubblat mig fördärvad på hur jag ska släppa skulden.
Jag känner mig skyldig för att mitt liv inte gått som jag
velat. Jag skäller på mig själv för att jag har misslyckats mig
själv. Jag är 27 år och har inte åstadkommit någonting alls.



Sedan jag fick diagnosen har jag dock kunnat slå bort de
anklagande tankarna med en annan tanke: "Jag har gjort så
bra jag har kunnat med det jag har haft. Nu har jag fler och
bättre verktyg och nu kan jag göra bättre i framtiden."



Människor tjatade om att "det är inte nåt fel på dig alls, du
behöver ingen diagnos".. Men om det inte fanns något fel
på mig, det skulle ju betytt att jag bara var allmänt värdelös
och det inte fanns nåt att göra åt det? Hade jag inte fått min
diagnos och den hjälpen jag får idag hade jag förmodligen
inte orkat tio år till av det här kaoset och all den här skulden.



Fortfarande får jag stå ut med oförståelse (framförallt från
primärvården ironiskt nog), men nu kan jag låta bli att ta till
mig när de påpekar hur dåligt av mig det är att inte ringa i tid,
dyka upp i tid (eller alls), att jag skulle tänkt på det
och
det tidigare. Jag vet iaf att jag gör så gott jag kan med det jag
har och jag ser iaf att jag är bättre på att sköta sånt nu
än förut!



Skuldkänslorna minskar lite grann varje dag. För varje
framsteg jag gör (och jag gör många nu små framsteg varje
dag nu!) blir jag lite rakare i ryggen.


Tack för en underbar blogg som har lärt mig otroligt mycket
om hur jag kan göra för att få mitt liv att fungera bättre! Och
framförallt har din blogg lärt mig att jag måste ha förståelse
för mig själv, inte döma mig själv eller vara för otålig med mig
själv. Tacktacktack!

Anonym sa...

Jag växte upp med en alkoholiserad pappa. Han gav mig skulden för att han drack och jag kunde tidigt uppfylla alla kriterier för ADHD. Men som vuxen har jag lärt mig att min diagnos heter "skuld"! När en bekant sade till mig att jag var en väldigt skuldtyngd person fick jag namn på "min diagnos" och har arbetat utifrån det. Det blir bättre...

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...