torsdag 7 juni 2012

Npf-diagnos - till nytta för vem?

Jag och maken väntar på att klockan skall bli efter tolv då vi skall hämta Dottern efter hennes avslutningsbal. Vi är spända, men förhoppningsfulla att kvällen varit roligt för henne. Vi har ännu inte "ta i trä" fått något sms eller meddelande som tyder på något annat.

Dottern fick hjälp av sin fina, fina vän att sminka sig inför kvällens bal... 

Under tiden vi väntar så tänkte jag berätta om tankarna jag fick efter en föreläsning jag var på för ett tag sedan. Föreläsningen handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Jag pratar ganska mycket ur ett personligt perspektiv. Den här föreläsaren pratade ur ett neutralt, proffessionellt perspektiv. Det var, som sagt, en riktigt intressant föreläsning. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser. 
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet för omgivningen, för behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 
Man pratade också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 
Diagnosen är till för den som har svårigheter, för att hitta sina lättheter och få förståelse, acceptera och slippa skulden det innebär att ha svårigheter som inte är riktigt "okej" att ha i vårt samhälle idag. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. Barn (och vuxna) med npf är en tillgång till samhället som när de får tillträde till sina lättheter, kan använda sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har...

På väg mot balen och nu är det bara att vänta...

5 kommentarer:

A sa...

vad härligt att eran dotter har en kompis:)

Nina sa...

Åh, vad bra skrivet (som alltid)
Hoppas din fina dotter har haft det toppen på alla sätt och vis!
Kram Nina!

Katarina sa...

När mitt barn fick sin diagnos och sorgeperioden gick över började jag leta information om ADD. Hittade inget!! Det enda jag hade att hålla fast vid var din bok som jag läst innan min dotter fick diagnosen. Därför är denna blogg väldigt viktig för mig! Du Malene håller oss andra uppdaterade och lär ut av dina erfarenheter! Och jag är mycket tacksam att du orkar, vill och har motivation att delge oss andra.
Och jag är jätteglad att din dotter kom iväg!

malene larssen sa...

Vill bara tacka dig, Katarina för en kommentar som fick mig att börja gråta... Tack för att du berättade för mig. Ibland känns det tungt, men när jag läser det du skriver förstår jag att jag måste fortsätta.
Kram!
Malene

malene larssen sa...

Åh, tack till dig också, Nina för att du är så himla härlig och hör av dig, trots allt du och din familj kämpar med.
Kram till dig också!
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...