Och jag tänkte.
Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden.
 |
| En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. |
Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort.
Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma...
Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska.
Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda.
Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.
Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)
Gästblogga om saker som rör npf eller livet, här hos mig? Kontakta mig på malene.larssen@aduct.com så lägger jag ut texten här på bloggen!
Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)
Gästblogga om saker som rör npf eller livet, här hos mig? Kontakta mig på malene.larssen@aduct.com så lägger jag ut texten här på bloggen!
3 kommentarer:
God kväll, så klokt skrivet.I dag har dottern varit som sockertråd och behövt silkesvantar av omgivningen för att hålla ihop.
Sköt om er önskar Morrise
Hej Marlene.
Jag förstår vad du menar, men det tär på en att umgås med en kronärtskocka med vassa taggar. Vad än jag gör så gör jag fel. Vi ska på bio. Då ska jag vara snäll och bjuda på popcorn. Då blir jag utskälld att jag har köpt fel sorts popcorn. Sedan kan jag bli utskälld att jag inte köpte någon dricka. Då plockar jag fram dricka jag har i väskan och då är det fel sort. Barn nr 2 ger en en kram och ett tack och tycker att man är snäll att jag bjuder. Den ena ger energi medans den andra tar. Då är det inte så konstigt att man blir stelbent och väntar på utskällningen.
Jag vill även tipsa om DN:s Insida om ADHD/ADD
Svar till Anonym.
Jag vill inte säga att det beteendet är rätt, men jag vill försöka förklara det.
Jag kan vara ett sockerbarn, och det är inte det att man inte är tacksam över visad omtanke. Men om du säger att du ska köpa popcorn får ett sockerbarn en bild i huvudet av goda popcorn och en dricka till, för man dricker ju alltid något till popcorn eftersom det är så himla torrt. Sedan kommer du tillbaka med konstiga popcorn som dessutom förväntas förtäras torra, och utan att mena något illa sköjler besvikelsen över sockerbarnet som hade förväntat sig något helt annat. För om ett sockerbarn tror att den ska få den goda sortens popcorn och har den bilden i huvudet hade du lika gärna kunnat ge det en tegelsten, för inget av det är rätt.
Skicka en kommentar