onsdag 19 september 2012

Att knyta an

Jag träffade en lärare för ett tag sedan. Han hade en ny elev i sin grupp. Eleven hade svårt att "anpassa" sig. Eleven gjorde ingenting av det läraren hade tänkt sig. Eleven gjorde helt andra saker istället. Saker som "vi andra" inte tycker är okej att man gör.

- Vi har inte anknutit till varandra ännu, det är därför det inte går så bra för eleven ännu, men det kommer, sa läraren och vägde lite mellan höger och vänster fot.

Jag svarade att det gör det säkert, går bra, så småningom, alltså.

För när man har inställningen att eleven måste få tid att knyta an. Att eleven måste få känna att läraren vill vara med honom/henne, att läraren vill väl och att läraren gillar just den där eleven som läraren pratade om. Då går det bra. Så enkelt är det. Fast vägen dit är inte alltid lätt.

Han hade så rätt den där läraren och jag vet att eleven och läraren knutit an nu och att det fungerar nu för läraren hade förstått vad som är viktigast när man jobbar med elever som inte är typiska "TommyochAnnikabarn".

("TommyochAnnikabarn" kallar jag de barn som har så stora lättheter i de funktioner som man behöver ha för att ha lätt för att lyckas i skolan, bland kompisar och sedan i yrkeslivet att vi ofta upplever att de lyckas).

2 kommentarer:

Mia sa...

ja tänk om alla specialpedagoger tänkte så...att ge eleven tid att knyta an...i stället verkar det som om specialpedagogen endast orkar med TommyochAnnikabarn..

Lovisa sa...

Hej Malene!
Läd gärna mitt senaste blogginlägg om energi och energibrist.
:)
kram Lovisa

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...