Jag känner en familj, väldigt nära, faktiskt. Familjens dotter har ett par diagnoser. Hon har kämpat med allt som har med skolan att göra. Läxor, kamrater, lärare, skoltider, orken. Allt har varit jobbigt. Hon har gått om skolan ett år. Nu går hon på gymnasiets förberedande utbildning för att läsa upp ett par av basämnena.
Den flickan har en lillebror som har lätt med allt hans storasyster har svårt med. Läxor, kamrater, lärare, skoltider. Allt är lätt!
Bägge gjorde matteprov förra veckan. Bägge visade sina föräldrar resultatet av provet. Den ena fick godkänt på provet och alla var jätteglada för det. Den andra fick alla rätt på provet förutom ett litet, litet slarvfel som gjorde att ett poäng drogs från det annars felfria provet.
Tänk vad orättvist det är, livet. Några har jättelätt, andra har jättesvårt och så finns det alla däremellan som har svårt och lätt med olika saker.
Jag sa till pojken att han skall vara tacksam för att han har så lätt för så mycket och använda sig av det som är lätt, för alla har inte det. Pojken log brett mot mig innan han stack iväg till några kompisar. Till flickan sa jag, som jag tyckte att hon var "asgrym" som fixade matteprovet, fast hon var så orolig för hur det skulle gå. Hon log också, innan hon gick iväg, ensam, som som så ofta.
De två barnen bor i samma familj, de har i många delar lika liv - ändå lever de och förbereder sig för två liv som förmodligen blir väldigt olika.
Människor som har lätt för mycket, borde hjälpa människor som har svårt för mycket mer än vad som görs idag, för alla har rätt att leva bra liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
2 kommentarer:
Mina barn är lika varandra på flera sätt men det finns även olikheter som gör att deras framtida liv förmodligen ser helt olika ut.
Medans sonen är osocial är dottern snarast lycklig över att träffa andra människor. Hon skämtar med ironi och han tar allt bokstavligt. Hon vågar prova på nya saker och smaker medans sonen vill att allt ska vara som förr och vägrar testa något nytt.
Nu är det så att studierna går lättare för sonen, han har fotografiskt minne och lätt för språk. Dottern får kämpa mer och hårdare. Trots att det är sonen som har lättare med skolan är jag mer orolig för hans framtid. Han må få fina betyg men jag tror att livet blir enklare för hans syster eftersom hon har lättare för att anpassa sig efter omvärlden.
Dottern är nästan 5 år yngre än sin bror och trots att hon inte ens är 10 år ännu är hon fullt medveten om att hon kan hjälpa honom. Just nu oroar han sig inför en kommande praktik i skolan och lillasyster försöker komma med olika förslag till hur han ska göra. Han kanske inte uppskattar hennes "hjälp" just för tillfället men i framtiden kommer hennes råd att vara viktiga för honom eftersom hon kan lära honom hantera sånt han alltid kommer att ha svårt för.
Ett annat perspektiv: människor som själva har haft svårt i skolan, men som har kämpat som en gnu och faktiskt blivit oerhört kompetenta bör syssla med att hjälpa andra då de både har förståelsen och kunskapen att hjälpa.
Jag var själv en av dessa som ansetts som ett "problembarn", men min inre kraft gjorde att jag kämpade istället för att ge upp. Jag hoppas att jag ska kunna se, lyssna och förstå alla individer (även de som har lätt) när jag utbildat mig färdigt till mellanstadielärare och även kunna bidra till inspiration och lyckad kunskapsförvärvning.
Skicka en kommentar