tisdag 16 oktober 2012

Om att vara flicka med npf-svårigheter


Jag fick det här mejlet av en mamma. Det hon skriver, att man tänker sig en pojke som är väldigt hyperaktiv och därför inte noterar att flickan har svårigheter i samma område är på tiden att komma tillrätta med, tycker jag. Vet bara inte hur jag skall få människor att "förstå att de inte förstår" att "de inte ser för att de inte ser" och därför måste skaffa mer kunskap. Hur gör man, någon som vet? Någon som känner igen sig i mammans beskrivning?
"Hej Malene antar att du får många liknande mail men jag vill ändå maila och tacka dig för allt du skriver om NPF, jag har läst din bok är jag normal mamma, två gånger en gång innan vår dotter fick diagnosen ADHD och nu en gång 1½ år efter att hon fått den. Båda gångerna har jag blivit mycket berörd, men första gången jag läste den gick det väldigt fort, jag blev så ivrig för att läsa vidare eftersom det var så mycket som stämde med vår dotter. Den här gången jag läser den, gör det på ett sätt lite ondare för jag kan fortfarande känna en sorg över diagnosen eller framförallt att ingen fattar. Få förstår trots att hon har en diagnos. det är nästan ingen som tror att hon har en diagnos eftersom hennes hyperaktivitet mest syns i hemmet, det som syns ute bland kompisar och så tolkas nog mest som hårdhänthet och ouppfostrad av vissa. ADHD ska ju vara en hyperaktiv jobbig pojke, inte en osäker flicka som fladdrar med händerna..."
"...Visst hade vi tidigare varit i kontakt med BUP och barnpsykolog flera gånger tidigare, första gången då hon var 4. Men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning (trots att vi påtalade det lite vagt redan när hon var 4 för hon var så aktiv). Men senare vid kontakten med BUP berättade jag om mina tankar och då tog det inte lång tid innan hon fick diagnosen, förvisso hade vi haft kontakt med dem flera gånger tidigare, men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning utan det kom från min sida. Det var till och med så att jag fick gå i terapi under en tid för att jag var så slut och de trodde att Xx´s svårigheter berodde på en trött mamma.. "

7 kommentarer:

Prinsessans mamma sa...

Jag känner igen mig som mamma.
Min dotter har just genomgått utredning. Hon är 5 år. INGEN utanför oss som föräldrar och en väldigt närstående släkting som är MYCKET med barnen förstår vad vi pratar om.
Vi har pratat med förskola, vänner, familj. Alla säger att hon är så fin och så duktig, vilket hon såklart också är. MEN det finns en baksida, som ingen annan ser och ingen annan förstår skälet till. Varför hon bestämmer, varför hon säger "dumma" saker, och varför hon inte klarar vissa saker.

Nu får vi snart besked och hoppas att vi får mer hjälp och förståelse.
Jag vill också sprida den här kunskapen vidare. Eftersom jag bloggar och har just en flicka med NPF-svårigheter så får du gärna läsa den om du vill.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Trebarnsmamman sa...

Och jag frustreras över ADD. Dels att det finns så otroligt lite info om ADD (och där man ofta, även av BUP) rekommenderas att läsa om ADHD. Och ja, det är samma sak, men ändå totalt motsatt. Min tjej har ADD och har därför alla svårigheter som om hon hade ADHD förutom att ingen ser att det kryper i hela kroppen på henne, ingen förstår hennes frustration eftersom den inte syns och väldigt få förstår att dagarna är en kamp för oss som föräldrar att alltid finnas där, alltid fånga upp och alltid stötta, för hon är ju så lätt att ha att göra med, så söt och så go och så rar. Tjena, byt med mig en enda dag innan för hemmets 4 väggar. Ta hennes raseriutbrott, ta hennes frustration, ta emot, lyssna och hantera. Ofta förklara och tolka. Där innanför hemmets 4 väggare kommer allt ut, och allt som oftast vet jag knappt hur jag skall orka att ständigt finnas där för min underbara tjej. Hon behöver mig till 110%...något som är otroligt svårt när man ha två till barn och ett arbeta att sköta.

ADHD-Hanna sa...

Hej :)

Jag har diagnosen ADHD, även om jag inte visar den där klassiska hyperaktiviteten som man är kanske van vid. Jag har ett tag varit inne på ADD, då jag inte alls tyckte att jag direkt var hyperaktiv av mig men har faktiskt ändrat mig - då jag har fått mer information och börjat "känna" diagnosen bättre. Jag fick konstaterat 2009 att det är ADHD jag har, och jag är dryga 40 då jag skriver denna kommentar. Så jag har gått ett X antal år och funderat på varför jag tänk som jag tänk etc.

Det som jag har fått förklarat, är att det till viss del är skillnad mellan pojkar/män och flickor/kvinnor med just diagnosen ADHD. Detta har de läkare och sköterskor som jag pratat med, börjat förstå mer och mer.

Så här säger de läkare/sköterskor jag pratat med (som är inriktade med denna typen av diagnoser) - dessa nedan är bara några av de exempel som finns:

> Pojkarna/männen är mer hyperaktiva utåt: är för det mesta "i farten" (tex svårigheter att sitta still), mer högljudda av sig, få den där stämpeln "störiga barn" etc.
> Flickorna/kvinnorna är mer hyperaktiva inåt: står hellre "på sidan av" och iakttar andra i tex lek, mer tystlåtna och man får "dra ur svaret" om man ställer en fråga, kan få sämpeln som ointresserad/lat etc.

Nu är detta mina egna ord men det ska väl finnas nån slags information om detta tycker jag. Fast ni kanske redan visste detta?

Såklart så stämmer det jag har tagit upp på alla men det är rätt så vanligt - även de personer jag har träffat som har liknande symptomer, känner igen sig i denna beskrivning. Sen finns det såklart pojkar/män som inte har den där synliga hyperaktiviteten och flickor/kvinnor har en hyperaktivitet som syns.

Detta blev långt och det känns i både huvud och kropp, därför avslutar jag bums....

Mamman sa...

Jag har en son som varit urtypen av ett barn med ADHD. Hyperaktiv, impulsiv och som ständigt råkat i trubbel.

Jag har även en dotter som vi kan se delar av detta beteende hos men som till största del är en mönsterelev i skolan och här hemma "tappar" kontrollen och blir mycket lik sin bror.

Jag själv fick min ADHD-diagnos för drygt 1 år sedan och jag ser stora likheter mellan mig själv och min dotter.

Hon är snart 10-år och när det nu börjar ställas större krav på henne i skolan märker man att hon har svårigheter. För att det ska fungera för henne krävs det att jag styr upp och planerar till max.

Har pratat med skolan om mina misstankar om ADHD, de lyssnar och försöker anpassa men det märks tydligt att de inte ser henne som den typiska ungen med ADHD för då är man stökig och bråkig (som min son var i samma ålder). BUP säger att vi visserligen är välkomna dit men med största säkerhet blir det ingen diagnos förrän skolan inte fungerar.

Blir inte klok på det resonemanget. Min son har klarat samtliga mål hitills (han är 14 år nu) och han fick sin diagnos vid yngre ålder men min dotter kan alltså inte få någon diagnos förrän hon misslyckas i skolan???

Själv hade jag mycket fina slutbetyg i skolan trots min då outredda ADHD men livet blev ändå väldigt jobbigt trots att jag klarat skolan.

Varför ska man vänta på att någon ska falla? Ser flera tydliga exempel på flickor i skolan som säkerligen har ADHD men det är bara pojkarna som får fokus eftersom det är de som bråkar.

Prestationsprinsen sa...

Är det verkligen ett genusperspektiv i det här? Jag tror inte det. Jag tror det är ADD som samhället och skolan, dvs vi, är dåliga på att se, förstå och stötta.

Killar med ADD möter samma problem och oförståelse som flickorna. Så länge man inte orsakar problem för vuxna, så anses man inte ha problem... oavsett kön.

Dessutom är det ju inte så att utagerande, hyperaktiva killar och tjejer får enorm förståelse av skolan och vuxna i allmänhet...

Lina sa...

Känner igen så oerhört mycket här.... Senast jag förklarade för en vikarie i skolan att min dotter har autismspektrumtillstånd tog det tio minuter innan hon gick med på att vi ens pratade om samma barn! Hon frågade om och om igen om jag verkligen menade den här flickan? Och sedan såg hon på mig som om jag inte vore riktigt klok och sade: "Jaha tack då" och backade. Jag skrev en text för att få skolan att förstå hur det kunde komma sig att det inte märks i skolan, texten om solen. Då nådde jag fram bättre.
http://kaosteknik.webnode.se/kaostekniskt-material/att-forklara-for-andra/

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...