Fortsätt till huvudinnehåll

Det är mycket nu...

Ibland känns som om jag inte har något liv. Jag menar det känns som om jag sover, äter, andas, tänker kring frågor som rör neuropsykiatriska (npf) frågor, problem och svar - hela tiden, dygnet runt - inget annat, liksom.

För när jag inte funderar kring det som rör familjen och npf-saker, så är jag på skolan och funderar kring mina elever och när jag inte är på skolan så har jag kbt-samtal med föräldrar till barn med npf-svårigheter och när jag inte har samtal med föräldrar så föreläser jag för lärare om npf-problematik och när jag inte föreläser för skolor så läser och svarar jag på mejl som rör npf-frågor. Jag gillar allt jag gör, verkligen.

Men.

Ibland behöver jag en liten paus, lite mindfulnes och ladda batterierna, så där så man orkar jobba vidare. Alla måste vi hitta vårt eget sätt som gör att vi "laddar batterierna". Mitt sätt är att träna olika fysiska saker, som att dansa, åka skidor, spela boll och numera också cykla till och från jobbet. Förra veckan snöade det här i Göteborg. Det blev svårt att cykla. Snyft...


Två dagar åkte jag spårvagn innan suget efter cykelturen tog över - trots risk för benbrott. Den där halvtimmesturen till och från jobbet gör skillnad, det gör att jag orkar, att jag blir glad och lycklig - trots att det är lika mörkt som i en kolkällare när jag cyklar. Jag hjälper till lite genom att köra låtar i hörlurarna... Högt!

Tur- och låtlistan ser ut så här (testa den gärna, men akta dig för att svänga i hög fart nu när det är halt ute...):

Jag säger "hej då" till övriga familjen innan jag trycker fast hörlurarna på öronen - och in i öronen letar sig den första låten. Det är en lugn låt som passar en mycket trött och ganska kall människa när hon plockar fram cykeln ur garaget. Pannlampan är det enda som lyser upp en annars kolsvart morgon... Då är klockan tjugo över sju och det känns bra att startar turen med en lugn låt;  Laughting with med Regina Spector, blir första låten.

Andra låten startar lagom till att jag passerar fotbollsplanen vid Hagen. Då är det Call me maybe med Carly Rae Jepsen som är på tapeten. Min hjärna börjar så sakteligen vakna samtidigt som hjälmen på huvudet automatiskt nickar i takt till musiken.

Lagom tills jag passerar godisaffären vid Kungsten, precis innan första uppförsbacken går tredje låten igång och då börjar höger hand takfast klappa höger styre. Det är Panetoz med Dansa pausa som får mig att vilja dansa först uppför och sedan nerför backen. Ja och sedan  "rullar" det bara på med den ena goa låten efter den andra; Där jag hänger min hatt med Norlie och KKV. Jag börjar nynna med lite tyst "Ingen fattar - du skulle se Prince på mina axlar!".

När  Don´t you worry child med SHM dunkar igång är jag uppe och cyklar stående, samtidigt som jag vevar med ena armen över huvudet, Candy med Robbie Williams drar mig vidare och nu sjunger jag högt och falskt för alla som vill höra. Nästan en halvtimme har gått och jag ska strax passera förbi Stena Lines Danmarksterminal när En apa som liknar dig med Darin kör igång. I det läget är jag så glad så jag gör höga jämfotahopp över sadeln samtidigt som jag puttar cykeln framför mig och ler ett lyckligt leende mot alla jag möter.

Lagom till svängen runt Folkets hus på Järntorget kommer så den sista låten som också är den nyaste i samlingen. Locked out of heaven med Bruno Mars ljuder i mina öron, när jag kryssar mellan människor som kommer och går till "Älvsnabben" - utan att hålla i styret! Jag parkerar cykeln, låser den, hämtar ett par "Metro" till eleverna och traskar sedan upp till skolan - redo för en ny dag.

PS: Eftersom jag är en ganska blyg person innerst inne så sitter jag egentligen lydigt på cykelsadeln och diggar som mest loss lite genom att klappa höger hand mot styret, vicka på huvudet och nynna tyst för mig själv "Du skulle se Prince, på mina axlar!", samtidigt som jag tänker på allt jag skulle vilja göra till musiken...DS.

Ett problem har förresten dykt upp de senaste dagarna. Nu när det är lite snöigt och halt tar det liiite längre tid för mig att slira ner för nerförsbackarna, vilket innebär att jag inte är riktigt framme när Bruno Mars sjunger sin sista trudelutt. Jag skulle verkligen behöva en låt till som kan fylla ut och göra mig glad de sista tre minutrarna. Har du något tips så tar jag gärna emot det!

Nu skall jag knäppa på mig hjälmen och fylla på med den dagliga dosen av glädje och motion.

Syns imorgon!
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …