söndag 16 december 2012

Om motivationshöjare...

Jag känner en kille som gillar att spela pingis, men kanske ändå mer gillar att umgås med barn i samma ålder. Idag var han med på en pingisturnering och det gick väl så där till en början. Han gillar, som sagt att spela pingis, men kanske ännu mer att umgås med kompisar så ibland glömmer han varför han står vid bordet - fast han blir lite ledsen ändå, när han förlorar en match.

Det hade gått så där på förmiddagen. Han hade förlorat ett par och vunnit en match. Nu skulle han spela mot killar som var ett år äldre. Pappan, mamman och morfadern var med för att heja på under dagen. De satt på en bänk och tittade oroligt på när motståndarna i gruppen värmde upp. Pojken i fråga satt vid domarbordet och dinglade lite med benen, inte ont anandes om vad som komma skulle. Sedan gick han och satte sig i sin mammas knä en stund för att prata lite. De tre andra killarna i spelgruppen  hade inte tid att gå iväg och prata med sina föräldrar. De var fullt upptagna med att värma upp och var faktiskt inte helt olika J-O Waldner...

 - Det här kommer att gå toppen, sa pappan.
- Det gör inget om du förlorar, det viktigaste är att du är med och lär dig och att du har roligt, sa mamman samtidigt som hon duckade för en boll som en av killarna dunkade iväg med en backhandsmach.

Morfadern nickade för att visa sitt medhåll till pojkens mamma och pappa, men det sneda leendet avslöjade att han inte var heeelt säker på sin sak.

Inners inne satt de alla tre och kände att det nog skulle gå åt helvete, på ren svenska med pojkens matcher. Pojken skulle inte få en poäng i spelet och det skulle sluta med besvikelse och tårar. Så tänkte alla tre vuxna, visa av erfarenhet. Ändå satt de där på bänken och höll god min.

Då öppnade morfadern munnen. Han hade nämligen kommit på ett sätt att muntra upp den lille pojken, även om matcherna gick åt pipan.

- Du får en guldtia för varje vunnen boll, sa han och tänkte att han gott skulle kunna skänka pojken tjugo-trettio kronor för att göra honom glad efter vrålförlusten.

Pojken nickade glatt och gav sig in till matchbordet, (helt ouppvärmd eftersom han suttit i sin mammas knä när de andra värmde upp).

Men.

Något var det som hade hänt där på bänken för plötsligt var det en pojke som var fokuserad och som fick in backhand och forehand som föräldrarna och morfadern aldrig hade sett honom få in tidigare...

35 minuter och fem (!) set senare hade morfadern förlorat betydligt mer än 30 kronor. Pojken förlorade sista och avgörande set, men det var verkligen på håret.

Nästa match undrade pojken om morfadern tänkte fortsätta att skänka guldtior för varje vunnen boll, men då tyckte nog morfadern att det fick vara nog för hädanefter, sa han, blir det en krona per vunnen boll. Och tur var väl det...

(OBS - bara så ingen missförstår mig med att jag tycker att man skall "muta" barn eller så. Nej, det gör jag inte, men jag tycker att historien är ganska rolig).

1 kommentar:

Lolita sa...

Muta är enligt mig inte samma som uppmuntra och belöna.

Jag har problem med att komma igång och få saker gjorda som inte är stimulerande. Diska är en sån sak. Därför har jag ett belönings system för att öka motivation.

Min lista hänger i köket och för varje grej jag har gjort får jag en stjärna. 10 ★ = ex. Nagellack

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...