Fortsätt till huvudinnehåll

Om motivationshöjare...

Jag känner en kille som gillar att spela pingis, men kanske ändå mer gillar att umgås med barn i samma ålder. Idag var han med på en pingisturnering och det gick väl så där till en början. Han gillar, som sagt att spela pingis, men kanske ännu mer att umgås med kompisar så ibland glömmer han varför han står vid bordet - fast han blir lite ledsen ändå, när han förlorar en match.

Det hade gått så där på förmiddagen. Han hade förlorat ett par och vunnit en match. Nu skulle han spela mot killar som var ett år äldre. Pappan, mamman och morfadern var med för att heja på under dagen. De satt på en bänk och tittade oroligt på när motståndarna i gruppen värmde upp. Pojken i fråga satt vid domarbordet och dinglade lite med benen, inte ont anandes om vad som komma skulle. Sedan gick han och satte sig i sin mammas knä en stund för att prata lite. De tre andra killarna i spelgruppen  hade inte tid att gå iväg och prata med sina föräldrar. De var fullt upptagna med att värma upp och var faktiskt inte helt olika J-O Waldner...

 - Det här kommer att gå toppen, sa pappan.
- Det gör inget om du förlorar, det viktigaste är att du är med och lär dig och att du har roligt, sa mamman samtidigt som hon duckade för en boll som en av killarna dunkade iväg med en backhandsmach.

Morfadern nickade för att visa sitt medhåll till pojkens mamma och pappa, men det sneda leendet avslöjade att han inte var heeelt säker på sin sak.

Inners inne satt de alla tre och kände att det nog skulle gå åt helvete, på ren svenska med pojkens matcher. Pojken skulle inte få en poäng i spelet och det skulle sluta med besvikelse och tårar. Så tänkte alla tre vuxna, visa av erfarenhet. Ändå satt de där på bänken och höll god min.

Då öppnade morfadern munnen. Han hade nämligen kommit på ett sätt att muntra upp den lille pojken, även om matcherna gick åt pipan.

- Du får en guldtia för varje vunnen boll, sa han och tänkte att han gott skulle kunna skänka pojken tjugo-trettio kronor för att göra honom glad efter vrålförlusten.

Pojken nickade glatt och gav sig in till matchbordet, (helt ouppvärmd eftersom han suttit i sin mammas knä när de andra värmde upp).

Men.

Något var det som hade hänt där på bänken för plötsligt var det en pojke som var fokuserad och som fick in backhand och forehand som föräldrarna och morfadern aldrig hade sett honom få in tidigare...

35 minuter och fem (!) set senare hade morfadern förlorat betydligt mer än 30 kronor. Pojken förlorade sista och avgörande set, men det var verkligen på håret.

Nästa match undrade pojken om morfadern tänkte fortsätta att skänka guldtior för varje vunnen boll, men då tyckte nog morfadern att det fick vara nog för hädanefter, sa han, blir det en krona per vunnen boll. Och tur var väl det...

(OBS - bara så ingen missförstår mig med att jag tycker att man skall "muta" barn eller så. Nej, det gör jag inte, men jag tycker att historien är ganska rolig).

En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…