Fortsätt till huvudinnehåll

Först psykiatri - sedan npf-diagnos


Jag fick en kommentar från "Hanna", 19 år och hon beskriver så bra hur många barn och ungdomar som har add får kämpa sig igenom varje dag. Barn vars svårigheter inte syns, man bara antar att de är lite extra lata, sega, ointresserade, svagpresterade och så vidare. Så går de genom skolsystemet med ständiga misslyckanden och tillkortakommanden och så utvecklar de andra psykiska besvär som medicineras och tas om hand, fast man hittar inte vad mycket av svårigheterna beror på. Hanna har fått hjälp nu, men varför skall det behöva ta sådan tid och varför skall man behöva lida så mycket först? 

Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) psykiatriska sjukdomar så som ångest, självskadebeteende, depression o s v. Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) förs kontakt med psykiatrin under flera år. Alldeles för ofta blir hela familjen först utredd utifrån och in och inifrån och ut INNAN man börjar fundera på om det kan handla om någon svårighet inom det neuropsykiatriska området. Det borde ju gå hand i hand de där frågorna egentligen, tänker jag. (Nora är ett exempel på det jag just skrev om. Hon är den flicka som blev våldtagen av en polischef och som det varit reportage om i SR, fick efter flera år av depression och misär - diagnosen adhd. Nu mår hon bättre, säger hon på slutet av programmet som du kan lyssna på här).
Jag streckläste din bok igår och jag har aldrig blivit så berörd, samtidigt som jag fick en tröst för jag har aldrig känt igen mig så mycket. Min barndom påminde mycket om din dotters, jag var långsam, alla andra barnen lärde sig skriva och stava före mig, dem lärde sig klockan före mig och jag fick alltid kämpa extra hårt. Jag skrev inte speciellt fint heller, och det tycker jag fortfarande inte. Än idag kan jag skämmas över min skrivstil. Matte och engelska fungerade inte så jag har i hela mitt liv haft specialundervisning. Jag var mobbad till o från men till skillnad från din dotter så hade jag en äkta vän vid min sida varje dag i skolan, och henne har jag kvar än idag. Så jag har haft enormt tur där. Jag och mamma storbråkade vid varje läxläsning. Jag vet egentligen inte vad mamma tänkte under den här tiden....men hon ska läsa din bok och kommer nog känna igen sig mycket i dem tankarna du hade/har..

På högstadiet blev det ännu värre, jag orkade inte ens försöka plugga, och när jag försökte så somnade jag eller så glömde jag bort allting dagen efter. Allting gick in i ena örat och ut i det andra. Lärarna reagerade på att jag alltid fick IG på prov och att jag enligt dem inte gjorde läxor och resultatet av det så började dem kalla mig lat och dum... vad jag än gjorde så misslyckades jag. På syslöjden satt jag mest och pillade, jag fick aldrig klart något. När mina klasskamrater gjorde fina grejer som dem kunde ge bort som gåvor och liknande så kom jag oftast inte hem med något alls. Jag och mamma har upptäckt att jag bara har en enda grej hemma som jag gjort på slöjden i skolan.. en enda.. på 9 år.. Jag klarade inte ens av att sticka, när vissa hade gjort stora halsdukar hade jag knappt kommit igång.

När jag var 13 blev jag djupt deprimerad, fick diagnosen depression .. låg mest och sov, hade ingen som helst kontakt med omvärlden..helvetet bara fortsatte.. misslyckande i skolan.. skrik och bråk hemma.. utebliven läxläsning. det var 20-tal psykologer och läkare som försökte förstå sig på mig och ville ge mig konstiga diagnoser.. jag fick äta antidepp och hade konstanta mardrömmar . när jag var 15 blev jag inlagd på psyk i ungefär en månad. Det var självmisshandel och självmordstankar. Jag fick personligt stöd med läxläsning på avdelningen och tack vare att vi tog det i min takt så gick det bra, plus att jag kände jag kunde lita på läraren jag hade och att hon var snäll mot mig så var jag glad när jag gick dit. På gymnasiet fortsatte allt med lärarna och jag fick även där höra att jag var lat, en annan påstod jag hade dålig attityd. Själv förstod jag inte varför.. jag som verkligen ansträngde mig...Jag fick återigen stöd i engelska och matte. När jag var 17 år fick jag göra tester, och mina lärare fick svara på frågor.. och efter det kunde dem konstatera att jag hade ADD. Då hade jag gått till samma läkare sen jag var 13, och han hade lite ångest att det hade tagit sån lång tid innan han förstod vad som hela tiden hade tyngt mig. Han erkände att det finns så dålig information om ADD men efter mitt fall ska inga behöva vänta 4 år på en diagnos!

Idag är jag 19 år och kämpar fortfarande, men jag idag lärt mig leva med min ADD på ett helt annat sätt, och sen äter jag concerta som har fungerat bra för mig. I samma veva som diagnosen kom blev jag friskförklarad från depressionen och har insett idag att mitt funktionshinder var den stora boven till att jag blev så deprimerad. Jag är så glad att du kämpade hårt för din dotter och att ni fick diagnos relativt tidigt, högstadiet är en jobbig tid för alla nyblivna tonåringar, men för oss med med osynliga funktionshinder är det ett helvete, speciellt om ingen vet om det och man inte får den extra hjälpen som man behöver. Det var den hjälpen jag inte fick, därför gick det som det gick för mig. Men idag lever jag ett bra liv, jag vet att jag alltid kommer få kämpa hårdare än alla andra, men det är den jag är, så jag försöker istället fokusera på det jag vet att jag är duktig på. Det är inte alltid så lätt för fortfarande har jag väldig låg självkänsla, att jag misslyckats så mycket har präntat sig fast i mig. Att jag är ful, dum och långsam. Kan också säga att det inte är många som tror på mig när jag berättar om mitt funktionshinder.. jag får ofta höra att jag överdriver.. för det är så många som tror att ADHD är DAMP, och jag har ju inte damp. Så numera brukar jag vara tyst om det, det är synd att det finns så mycket okunskap. Men med ditt engagemang med föreläsningar och med din bok så sprider du kunskap och det är både jag och vi andra med dessa funktionshinder väldigt tacksamma över. En dag vill jag återvända till mina gamla högstadieskola och berätta för mina lärare som kallade mig dum och lat att dem haft fel. Jag kämpade mer än vad många andra i skolan gjorde, men eftersom dem hade bättre betyg än mig så syntes det inte.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…