onsdag 30 januari 2013

Först psykiatri - sedan npf-diagnos


Jag fick en kommentar från "Hanna", 19 år och hon beskriver så bra hur många barn och ungdomar som har add får kämpa sig igenom varje dag. Barn vars svårigheter inte syns, man bara antar att de är lite extra lata, sega, ointresserade, svagpresterade och så vidare. Så går de genom skolsystemet med ständiga misslyckanden och tillkortakommanden och så utvecklar de andra psykiska besvär som medicineras och tas om hand, fast man hittar inte vad mycket av svårigheterna beror på. Hanna har fått hjälp nu, men varför skall det behöva ta sådan tid och varför skall man behöva lida så mycket först? 

Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) psykiatriska sjukdomar så som ångest, självskadebeteende, depression o s v. Alldeles för ofta får ungdomarna med add (och/eller autism) förs kontakt med psykiatrin under flera år. Alldeles för ofta blir hela familjen först utredd utifrån och in och inifrån och ut INNAN man börjar fundera på om det kan handla om någon svårighet inom det neuropsykiatriska området. Det borde ju gå hand i hand de där frågorna egentligen, tänker jag. (Nora är ett exempel på det jag just skrev om. Hon är den flicka som blev våldtagen av en polischef och som det varit reportage om i SR, fick efter flera år av depression och misär - diagnosen adhd. Nu mår hon bättre, säger hon på slutet av programmet som du kan lyssna på här).
Jag streckläste din bok igår och jag har aldrig blivit så berörd, samtidigt som jag fick en tröst för jag har aldrig känt igen mig så mycket. Min barndom påminde mycket om din dotters, jag var långsam, alla andra barnen lärde sig skriva och stava före mig, dem lärde sig klockan före mig och jag fick alltid kämpa extra hårt. Jag skrev inte speciellt fint heller, och det tycker jag fortfarande inte. Än idag kan jag skämmas över min skrivstil. Matte och engelska fungerade inte så jag har i hela mitt liv haft specialundervisning. Jag var mobbad till o från men till skillnad från din dotter så hade jag en äkta vän vid min sida varje dag i skolan, och henne har jag kvar än idag. Så jag har haft enormt tur där. Jag och mamma storbråkade vid varje läxläsning. Jag vet egentligen inte vad mamma tänkte under den här tiden....men hon ska läsa din bok och kommer nog känna igen sig mycket i dem tankarna du hade/har..

På högstadiet blev det ännu värre, jag orkade inte ens försöka plugga, och när jag försökte så somnade jag eller så glömde jag bort allting dagen efter. Allting gick in i ena örat och ut i det andra. Lärarna reagerade på att jag alltid fick IG på prov och att jag enligt dem inte gjorde läxor och resultatet av det så började dem kalla mig lat och dum... vad jag än gjorde så misslyckades jag. På syslöjden satt jag mest och pillade, jag fick aldrig klart något. När mina klasskamrater gjorde fina grejer som dem kunde ge bort som gåvor och liknande så kom jag oftast inte hem med något alls. Jag och mamma har upptäckt att jag bara har en enda grej hemma som jag gjort på slöjden i skolan.. en enda.. på 9 år.. Jag klarade inte ens av att sticka, när vissa hade gjort stora halsdukar hade jag knappt kommit igång.

När jag var 13 blev jag djupt deprimerad, fick diagnosen depression .. låg mest och sov, hade ingen som helst kontakt med omvärlden..helvetet bara fortsatte.. misslyckande i skolan.. skrik och bråk hemma.. utebliven läxläsning. det var 20-tal psykologer och läkare som försökte förstå sig på mig och ville ge mig konstiga diagnoser.. jag fick äta antidepp och hade konstanta mardrömmar . när jag var 15 blev jag inlagd på psyk i ungefär en månad. Det var självmisshandel och självmordstankar. Jag fick personligt stöd med läxläsning på avdelningen och tack vare att vi tog det i min takt så gick det bra, plus att jag kände jag kunde lita på läraren jag hade och att hon var snäll mot mig så var jag glad när jag gick dit. På gymnasiet fortsatte allt med lärarna och jag fick även där höra att jag var lat, en annan påstod jag hade dålig attityd. Själv förstod jag inte varför.. jag som verkligen ansträngde mig...Jag fick återigen stöd i engelska och matte. När jag var 17 år fick jag göra tester, och mina lärare fick svara på frågor.. och efter det kunde dem konstatera att jag hade ADD. Då hade jag gått till samma läkare sen jag var 13, och han hade lite ångest att det hade tagit sån lång tid innan han förstod vad som hela tiden hade tyngt mig. Han erkände att det finns så dålig information om ADD men efter mitt fall ska inga behöva vänta 4 år på en diagnos!

Idag är jag 19 år och kämpar fortfarande, men jag idag lärt mig leva med min ADD på ett helt annat sätt, och sen äter jag concerta som har fungerat bra för mig. I samma veva som diagnosen kom blev jag friskförklarad från depressionen och har insett idag att mitt funktionshinder var den stora boven till att jag blev så deprimerad. Jag är så glad att du kämpade hårt för din dotter och att ni fick diagnos relativt tidigt, högstadiet är en jobbig tid för alla nyblivna tonåringar, men för oss med med osynliga funktionshinder är det ett helvete, speciellt om ingen vet om det och man inte får den extra hjälpen som man behöver. Det var den hjälpen jag inte fick, därför gick det som det gick för mig. Men idag lever jag ett bra liv, jag vet att jag alltid kommer få kämpa hårdare än alla andra, men det är den jag är, så jag försöker istället fokusera på det jag vet att jag är duktig på. Det är inte alltid så lätt för fortfarande har jag väldig låg självkänsla, att jag misslyckats så mycket har präntat sig fast i mig. Att jag är ful, dum och långsam. Kan också säga att det inte är många som tror på mig när jag berättar om mitt funktionshinder.. jag får ofta höra att jag överdriver.. för det är så många som tror att ADHD är DAMP, och jag har ju inte damp. Så numera brukar jag vara tyst om det, det är synd att det finns så mycket okunskap. Men med ditt engagemang med föreläsningar och med din bok så sprider du kunskap och det är både jag och vi andra med dessa funktionshinder väldigt tacksamma över. En dag vill jag återvända till mina gamla högstadieskola och berätta för mina lärare som kallade mig dum och lat att dem haft fel. Jag kämpade mer än vad många andra i skolan gjorde, men eftersom dem hade bättre betyg än mig så syntes det inte.

3 kommentarer:

AG sa...

OJ! Jag får rysningar och tårarna kommer när jag läser det här. Önskar tjejen allt gott!

Katarina sa...

Underbara tjej, bra att du delar med dig. Jag ska låta min dotter med ADD läsa detta! Du är precis som Malene ett stöd för oss andra!
Och skriv gärna mera på denna sida! Lycka till med allt i livet!

Anonym sa...

Fint att läsa!!! Tack till tjejen som berättade!

Men också tragiskt att det är så många som inte får hjälp i tid...
Jag jobbar i förskolan och jag upplever hos många kollegor och även min chef...att man inte vill säga så mycket om barnens svårigheter. "Det växer nog bort..." . Allt är "normalt" och många gånger hör man att barnet spårar ur helt när det börjar i skolan. "Man ska inte stämpla barnen, låt dem vara som de är" Visst ska de få vara som de är men är det inte bra om man tidigt kan hjälpa barnen med "rätt"strategier så kanske många skulle slippa misslyckas så ofta? Skulle man låtsas som ingenting om barnet hade svår astma, såg dåligt eller vid misstänkt diabetes?
Vi har ett barn i gruppen som har grav hörselnedsättning, men med hörselinplantat, där både resursperson och hjälpmedel finns och habilitering ger råd och ständigt är involverade.
Men om vi tydligt ser ett barn som har mycket svårt att umgås med 15 andra barn, ideligen störs i sin lek av omgivande intryck, som kaosar runt fullständigt om barnet inte hela tiden har en vuxen bredvid, inte har något verbalt språk vid 3-4 års ålder...då får det ingen resursperson! Är det olika "kassor" för synliga funktionsnedsättningar och osynliga?
Tack Malene för att du sprider så viktiga kunskaper! För ett par år sedan visste jag inte inte bättre än att tänka som mina kollegor gör nu... Men nu försöker jag sprida mina nya kunskaper och åsikter. Tyvärr tas de inte alltid så bra emot...
kram Therese S

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...