Fortsätt till huvudinnehåll

Alla har lättheter!

Jag fick ett mejl häromdagen. Mejlet kom från en kvinna som ställde några frågor, bland annat undrade hon varför jag har "Alla har lättheter" som rubrik för min blogg.

Tänkte passa på att berätta varför, här och nu.

När min dotter var som mest utsatt i slutet av lågstadiet och i början av mellanstadiet så var allt väldigt svart kring vår familj. Svarta tankar och svarta upplevelser. Det var svårt att se ljusa färger och hopp i det läget. Det är lätt att se alla svårigheter när man kämpar i motvind. Det är svårare att se lättheterna. Men alla människor har lättheter.

Tyvärr har vi som lärare ett uppdrag kring barnen som växer upp, som inte går ihop med många av barnen med npf-diagnoser. Vi ska ge alla en rättvis skolgång och vi ska ge alla "samma chans". Tyvärr blir det ofta tvärtom när det gäller barn med npf-svårigheter.

Många av barnen har svårt att hitta/visa sina lättheter för att vi prackar på dem så mycket av det vi menar är viktigt att de kan. Tyvärr försvinner lättheterna i ett moln av mörka och svarta krav. Vi jobbar så mycket med det som är svårt hos barnet att barnet aldrig får visa sina lättheter eller ens orkar se dem själv.

Alla har lättheter och vi måste vara duktiga på att leta efter dem. Vi måste släppa några "måsten" för att släppa fram lättheterna i ljuset. Det är inte lätt. Som lärare har vi krav på oss att barnen skall nå upp till målet. Tyvärr kämpar vi så mycket med målen att vi ibland inte hinner se individen och det som individen är bra.

Lättheterna är de som vi kommer att jobba med när vi är vuxna. Det är de som lyfter oss, som ger oss självkänsla och ljusa tankar.

Lättheterna är extremt viktiga för en människas utveckling.

Tyvärr glömmer vi det ibland för alla mål som alla elever måste nå...

Men det är lättheterna som är de viktiga. Samhället behöver inte bara människor som sitter på en stol och kan skriva utredningar och matematiska rapporter. Samhället behöver helt andra insatser av helt andra människor också.

Ibland tror jag att vi glömmer det.

Förresten var det en väldigt trevlig föreläsning med både skolpersonal och föräldrar. Det är egentligen det bästa. Att vara hela gruppen som befinner sig kring barnen i skolan - både föräldrar och personal. Det som var tråkigt var att mamman som var den som drog igång just den här föreläsningen inte kunde kommer. Hoppas det kan bli en annan gång!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…