Jag körde min dotter hela vägen ut till hennes praktikplats denna morgon. Det tar 25 minuter enkel resa. Jag gjorde det för att hon behövde det. I bilen på hemvägen kom jag att tänka på hur mycket energi som går ur kroppen för att lösa händelser som uppkommer i spåren av npf-svårigheter. Inte för att någon part vill det, men för att det blir så.
Jag har jobbat med barn i särskilda behov till och från i hela mitt vuxna liv. Jag har jobbat med barn och ungdomar med olika funktionsnesättningar så som synsskador, rörelsehinder, intellektuella funktionsnedsättningar. Aldrig någonsin tidigare har jag tömts på så mycket energi som jag gör i npf-land. Ibland känns det som om jag är alldeles för nära ett svart hål som bara slukar all energi i dess närhet. Så här tror jag att det känns för många i "npf-familjen" inte för att någon tycker att det är vidare roligt, men på grund av många andra orsker. Därför försöker jag hela tiden hitta sätt att förhålla mig på så att den energi jag har, inte läcker i onödan...
Varför det är så och hur man kan göra för att behålla energin tänker jag skriva om, men inte idag för idag har jag inte tid. Nu skall jag förbereda mig för kvällens föreläsning på Stenbroskolan som en mamma på skolan ordnade. Väldigt kreativt och positivt initiativ, måste jag få säga:)
Hur gör du för att inte läcka energi eller för att samla energi? Tipsa gärna mig och andra som läser här genom att berätta om dina knep.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
4 kommentarer:
Jag vet precis vad du menar. För min del är det dotterns humörsvängningar som är det svåraste att ta. En dan är hon kvittrande glad och då lyser även min värld upp, nästa dag får jag en bildörr smälld mot mig, ett antal "håll käften" och allmänt skitsur. Till detta kommer smitningar från skolan, övernattningar hos kompisar där ingen har sovit, långa smsdiskussioner om nätterna, överskridande av gränser för hur länge hon får vara ute och alla tankar på att sätta tuffare gränser försvinner i samma takt som min energi läcker ut som vattnet ur ett badkar.
Jag tar en helg ibland när ungarna är hos sin pappa och bara stänger in mig därhemma, träffar ingen, läser veckotidningar, kollar film och småplockar lite. Brukar känna mig lite mer påfylld efteråt.
Ulrika, känner igen jättemycket av det du skriver. Min dotter fick ny diagnos efter jul, bipolär. Hon är utredd sedan tidigare Add bla men hennes humörsvängingar och totalt gränslösa beteende som började i somras ledde till ny diagnos. Orkar inte skriva här så mycket längre, finns ingen energi till det. Kram
För egen del så hämtar jag kraft och energi i stallet. Har egen häst sedan många år tillbaka och ofta kan jag vara fullständigt dränerad på energi när jag kommer till stallet, men efter några timmar där så har jag samlat nya krafter. Helt underbart! Fick vid ett tillfälle höra att man minsann inte kunde ha tid med häst om man har barn med ADD/ADHD, men det kan man visst och det har nog varit min räddning. Det är nog viktigt med "egentid" för att orka och vad man lägger den tiden är individuellt.
Att få träna är en stor energikälla för mig. Ibland löser jag problem under träningen och ibland glömmer jag bort dem för att efter träningen känna att det var nog inte så stora problem ändå.
F&S tavlor med leende människor är så talande för hur det är att träna där, man går alltid därifrån med ett leende.
Nu har jag även tagit steget till att börja leda andra på Medelpass, vilket känns spännande.
Skicka en kommentar