Fortsätt till huvudinnehåll

Viktiga minnen glöms aldrig bort

Vissa händelser sitter som karbonpapper fastetsade i min hjärna. Till den dag jag dör kommer hjärnan att ha dem arkiverade. Lätta att ta fram, vid minsta "minnesretning" - till skillnad mot de flesta händelser som passerar i livet, som bara hamnar i "skräpgarderoben" dit minnen kastas in huller om buller, för att aldrig öppnas igen. 

Jag minns killarna som började skratta när taxigubben som körde från festen höjde volymen på radion när nyheterna startade - den där natten när Olof Palme blev mördad. 

Jag minns rummet på GP-s nyhetsredaktion i Kungsbacka där jag praktiserade den dag då terrorattackerna i New York inträffade. 

Jag minns min farfar sista gången jag träffade honom. Han tog tid på mig när jag försökte jogga genom halvmetersdjup snö. Jag minns hur jag grät i bilen efter telefonsamtalet som berättade om hans bortgång, låten som spelades på radion (I wish it would rain down) när regnet öste ner på på utsidan...

Jag minns dagen då jag och och min man varit på BNK och fått reda på vår dotters diagnos, vinden - så stilla, dagen som låg i startgropen, ljuset från solen som fortfarande var på väg upp. Jag minns sorgen, frustrationen, bitterheten. 

Men.

Jag minns också den lunchrasten då jag precis lagt på luren efter ett långt samtal med min gamla lärare från Idrottshögskolan. Eva, som undervisat klassen i specialpedagogik när jag gick på GIH. Vi hade pratat om min dotter. Jag som bara såg svarta färger då.  Eva hade pratat om de ljusa, om färgerna i regnbågen. 

Jag småsprang.. Jag skulle gå ikapp de andra från jobbet. Vi skulle äta lunch på en restaurang i närheten. Det var vår i luften. Himlen var molnfri. Jag gick snabbt i förhoppning att komma ikapp de andra. Så slog de mig plötsligt;

Min dotter är fantastisk, med egenskaper som väldigt få människor har. Blixten med kunskap och förståelse slog ner i mig, trots himmel utan moln. 
Jag upprepade vad jag just tänkt. Högt den här gången. 

- Min dotter är tamejfaan helt fantastisk!

Jag gick vidare med vetskapen. Minnet av känslan, stoppade jag i arkivet som rymmer de viktigaste minnena. De minnen jag kommer att bära med mig, lätta att ta fram, tills den dag jag dör.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…