måndag 21 januari 2013

Viktiga minnen glöms aldrig bort

Vissa händelser sitter som karbonpapper fastetsade i min hjärna. Till den dag jag dör kommer hjärnan att ha dem arkiverade. Lätta att ta fram, vid minsta "minnesretning" - till skillnad mot de flesta händelser som passerar i livet, som bara hamnar i "skräpgarderoben" dit minnen kastas in huller om buller, för att aldrig öppnas igen. 

Jag minns killarna som började skratta när taxigubben som körde från festen höjde volymen på radion när nyheterna startade - den där natten när Olof Palme blev mördad. 

Jag minns rummet på GP-s nyhetsredaktion i Kungsbacka där jag praktiserade den dag då terrorattackerna i New York inträffade. 

Jag minns min farfar sista gången jag träffade honom. Han tog tid på mig när jag försökte jogga genom halvmetersdjup snö. Jag minns hur jag grät i bilen efter telefonsamtalet som berättade om hans bortgång, låten som spelades på radion (I wish it would rain down) när regnet öste ner på på utsidan...

Jag minns dagen då jag och och min man varit på BNK och fått reda på vår dotters diagnos, vinden - så stilla, dagen som låg i startgropen, ljuset från solen som fortfarande var på väg upp. Jag minns sorgen, frustrationen, bitterheten. 

Men.

Jag minns också den lunchrasten då jag precis lagt på luren efter ett långt samtal med min gamla lärare från Idrottshögskolan. Eva, som undervisat klassen i specialpedagogik när jag gick på GIH. Vi hade pratat om min dotter. Jag som bara såg svarta färger då.  Eva hade pratat om de ljusa, om färgerna i regnbågen. 

Jag småsprang.. Jag skulle gå ikapp de andra från jobbet. Vi skulle äta lunch på en restaurang i närheten. Det var vår i luften. Himlen var molnfri. Jag gick snabbt i förhoppning att komma ikapp de andra. Så slog de mig plötsligt;

Min dotter är fantastisk, med egenskaper som väldigt få människor har. Blixten med kunskap och förståelse slog ner i mig, trots himmel utan moln. 
Jag upprepade vad jag just tänkt. Högt den här gången. 

- Min dotter är tamejfaan helt fantastisk!

Jag gick vidare med vetskapen. Minnet av känslan, stoppade jag i arkivet som rymmer de viktigaste minnena. De minnen jag kommer att bära med mig, lätta att ta fram, tills den dag jag dör.

2 kommentarer:

mariellejohnsson sa...

Så fint! Visst har man såna minnen. När man haft nåtslags jävlaranamma, min tjej är så himla bra. Precis som du säger Fantastisk!
Kram på dej!

malene larssen sa...

:)

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...