Livet är elastiskt

Ibland, när man har mycket som är jobbigt runt sig, då är det lätt att få en känsla av "så här kommer det alltid att vara och så här har det alltid varit". Det är svårt att ta sig ur tankar, när de låst sig lite och det är svårt att jämföra när dagarna går in i varandra.

När jag träffar människor (föräldrar till barn med npf-diagnoser) som kommer till mig för kbt-coaching så brukar jag så klart anteckna det de berättar. När vi sedan, efter ett antal samtal tittar tillbaka på första mötet och jämför med hur de har det månader senare, efter att de började jobba aktivt med att förändra saker som är svåra, som tankar och beteenden (hur tänker jag och hur reagerar jag när något händer, hur kan jag förändra det så det blir lättare för mig och/eller min familj). Ibland kan man uppleva det som att det inte är något som förändrats eftersom förändringar tar tid att göra och varje dag går länkad in i nästa, små förändringar är svåra att se.

När man då tittar och jämför anteckningar som gjort för säg, ett halvår sedan, med hur livet ser ut idag, kan det vara väldigt upplyftande att se på. För livet är inte statiskt, det är elastiskt och det förändras ständigt. Det är bara det att vi är så mycket i livet att vi inte ser förändringarna alltid, i alla fall inte om de går långsamt och de är positiva...

Gör så idag att du skriver upp några meningar, en hel sida eller det som passar dig med hur ditt och din familjs liv ser ut. (Det här fungerar precis lika bra om du är lärare och har elev/elever som du försöker hjälpa, jag vet för jag gör det). Era rutiner för dagen, från morgon till kväll. Lägg undan lappen på att bra ställe där du hittar det om ett halvår.

Tryck på "kul" här nedan om du tror att du kommer att skriva upp några meningar om hur du och din familj/din elev har det - så vet jag om det är meningsfullt för mig att skriva om detta och påminna om att läsa lappen/berätta här - om ett halvår:)

Ha en skön söndag, förresten!