Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...
Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte kommit till "SEN". Det är frustrerande.
 |
| Tänka, tänka, tänka... |
 |
| Det är för barnens skull vi måste vara vuxna! |
Bägge sidor är sanna på sitt sätt. Barnen är förlorarna. Alldeles för mycket energi går åt till samtal och samarbete som inte fungerar. Kunskapen saknas och förståelsen för den andra sidan. Förståelsen för funktionsnedsättningen är nyckeln till Pandoras Ask. Det går att lyckas, men det är svårt. Utan kunskap och samarbete skulle jag vilja säga att det är omöjligt. Bägge sidor måste samarbeta, förlåta och acceptera. Det har blivit bättre, men det blir alldeles för ofta alldeles fel. Och som jag skrev i min bok "Är jag normal, mamma?" så ligger det största ansvaret på pedagogerna. Vi som pedagoger måste sätta oss in i problematiken. Vi som jobbar med barn i svårigheter måste förstå att det är det som händer INNAN det blir fel som vi måste ändra på. Där måste vi ta ansvar och där måste vi förändra. Då blir det bra.
Det är så frustrerande att de så mycket som inte blir bra, men inte kunna förändra det - i alla fall inte på en gång. Det är människorna med npf-svårigheter som drabbas. Det är utmattande och frustrerande att tänka på.
Måste fortsätta att tänka och tänka och vandra, vandra, vandra...
Snart kommer jag nog till "SEN". Hoppas det i alla fall. Har du kommit till "SEN" så tar jag tacksamt emot tips från dig som läser här och säkert gör andra som läser här det också!
Ha en skön lördag.
5 kommentarer:
Jag förstår din frustration till fullo för den sätter fingret på hur viktigt förändringsarbetet i skolan är. Att förändra pedagogik tar tid, tid och mycket kunskap men det går!! Mitt råd är att inte ge upp utan fortsätt kämpa, en dag sker "undret" men det kommer inte idag eller imorgon, utan tålamod. Jag jobbar på en folkhögskola där vi har möjlighet att gå utanför ramarna, se individen (hur klyschigt det nu låter) och möta behoven där de finns. Min verksamhet har korta skoldagar, lärarna kommer till eleverna och undervisningen är anpassad, och det går!! Vi har faktiskt kommit till SEN :-)
Glöm inte att VILA!
Precis som du befinner jag mig i båda världarna och vandrar likt Baltazar, bra liknelse faktiskt. Har inte kommit till så mycket sen tyvärr- men något som faktiskt är otroligt värdefullt och stärkande för de människor jag möter är när de förstår att jag förstår att så många inte förstår. Det ger dem styrka att kämpa vidare och en familj jag jobbade med sa: "Det var så bra när du sa till oss att vi måste kämpa, att vi måste vara drivande men att du vill finnas med oss på vägen. Alla vill väl, men det kan bli så fel för alla förstår inte vidden av hur funktionsnedsättningen kan te sig. Du sa till oss att inte gå med på några förslag som inte kändes bra, att stå upp för det vi kände var viktigt för vårt barn. Det gav oss energi och ork att fortsätta kämpa för att vårt barn skulle få en skolgång. Du var rak och sa som det faktiskt är, att det till stor del är en kamp, vår kamp".
Jag tror att det är viktigt att vi som vill hjälpa också säger att vi inte kan göra allt vi vill, att det finns begränsade kunskaper i området och att stärka dem i att de känner sitt barn bäst, vet bäst vad barnet behöver. För så är det i 99 fall av 100. Föräldrarna vet bäst.
Kämpa på men vandra inte för mycket vännen. Kram Rädda Mamman.
Tack Ulrika och Rädda Mamman! Så härligt att läsa det ni skriver, tack! Jag blir nyfiken på vilken skola du jobbar på, Ulrika. Jag tänker att min dotter förmodligen ska gå på en folkhögskola om inte allt för många år.
Kram till er båda!
Ibland får man bara påminna sig om den där dikten. Du vet...
"Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ
blott en sak kan du göra
en annan människa väl
men detta är redan så mycket
att självaste stjärnorna ler..."
Och varje dag finns det någon som gör just det där.
Hej!
Precis så är det Malene, för lite förståelse. Fast eg. tycker jag att barnen och föräldrarna inte alltid ska behöva förstå hur det är i skolan med bristande resurser i form av för lite kunskap, pengar, fysiska resurser m.m. Det säger jag eftersom skolan är reglerad i lagar och styrdokument. Styrdokumenten talar sitt eget klara språk. Jag kan tyvärr inte som mamma säga Ok, då förstår jag att ni inte har tid med min son, eller att ni inte har kunskaper om hur ni kan hjälpa osv. Inte när han p.g.a dessa brister i skolan drivs mot IG och skolvånda,depressionsliknande tillstånd och en massa tankar om hur lärare bemöter och säger till honom. Det priset för denna okunskap som finns i skolan ska man inte som elev behöva betala, inte när det står i styrdokument vilka rättigheter och skyldigheter som finns. Socialstyrelsen skriver i ett dokument "Kort om ADHD hos barn och vuxna" att kunskap är den viktigaste skyddsfaktorn. Om det är så, vilket jag till fullo tror på, så är det ju en fråga om rättsäkerhet för våra barn och ungdomar med diagnoser när kunskapsbristen är så stor? Kan man hålla på att prata om att man inte har råd att skicka lärare på kurs inom detta område om det är så här att det är en skyddsfaktor för barn? Hur gör man på en vanlig arbetsplats när det brister i skyddet?
Åter till det här med vem som ska förstå vem. Tyvärr kan jag inte alls gå med i detta längre, att vi föräldrar ska hålla på att förstå alla brister i skolan (dessa brister finns också dokumenterade i rapporter och forskning)och nöja oss med det. En annan viktig fråga som varken kostar pengar eller kräver resurser är att ha en grundinställning som främjar positiv utveckling hos elever med diagnoser. Det är tex snabb konkret feedback (bra att du gjorde si eller så, inte tänka skärp dej, eller som Malene skriver han kunde igår, eller att han är lat). Man säger också i forskningen att det är oerhört viktigt, jämte kunskap, med en bra relation till eleven. Det kan vara avgörande faktiskt! Mitt eget barn är ett exempel på det. Det funkade bra på svenskan och gympan, varför gjorde det det medan han fick IG varningar i nästan allt annat? JO för att han hade en närmare relation till dessa lärare, de hade ett "varmare" bemötande enl. min son.
Jag jobbar själv i en NPF-verksamhet. Inte i skolan dock! vi har mkt samarbete med föräldrar. Jag är också själv förälder till ett barn med AD/HD och blivit bemött med skärp dig inställning, att det är fel på oss föräldrar, att mitt barn är ointresserad, trött, lat, vill inte o.s.v....Utvecklingssamtal som inte borde få existera m.m. Det här tänker jag inte ens försöka förstå!Man måste förstå att något måste göras åt detta. Det är på gång kanske, men för långsamt. Lärarutbildningen måste inbegripa detta med diagnoser inom NPF.
Visst, jag kanske sticker ut hakan här, kanske jag går på men frågan är om man själv som vuxen skulle acceptera att bli bemött och behandlad på det sätt som många av våra barn idag blir i skolan? De är dessutom i beroende ställning! Det är en fråga som måste ses över på olika nivåer.
Jag förstår din frustration till fullo Malene!
// Yvonne
Skicka en kommentar