Jag läste en artikel i GP igår. Den handlade (så klart...) om adhd. Det handlade om att fler får diagnoser, att fler äter medicin och att det det kan vara svårt för vuxna i Göteborg att få komma på utredning. Till den artikeln fanns det (obligatoriska) "hemmahosreportaget". Det handlade om en kille, som nyss fått adhd, som inte tycker att han egentligen har några problem med adhd...
Är det bara jag eller är det någon som håller med mig om att det känns som om media har två lägen (ark 1A och ark 1B) som man använder sig av när man skall skriva om adhd.
1A - Brott och adhd i olika varianter och fassonger.
1B - Människor med adhd som beskriver att de egentligen inte har några problem, typ kändisar och andra som berättar, företrädesvis människor med hyperaktivitet som får mycket gjort.
Jag saknar alla människor med adhd och eller andra diagnoser/svårigheter som ser det på andra sätt. Som tycker att de har det väldigt tufft på olika sätt, men som inte sitter i fängelse och som inte nödvändigtvis är hyperaktiva och säger "min adhd är inga problem".
De människorna finns, det vet jag och de är många. Vi läser bara alldeles för sällan om dem och därmed får allmänheten, som fortfarande har för lite kunskap och förståelse om människor som är unika en väl snäv bild av unika människor...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
7 kommentarer:
Jag håller med dig! Detta är tröttsamt samt att det bidrar till att allmänheten tror att att alla är missbrukare, brottslingar eller kändisar!
Ha en fin dag!:)
Hej min idol:-)
Så sant som alltid ! Ständigt dessa ytterligheter de flesta ligger ju m mellan ju ! Hur ska man kunna dela detta för allmänheten då?
Hoppas allt bra med dig!
Kram pilliz
Jag tror att den där "Inga problem"-attityden grundar sig lite i att man inte vill ses som någon som har svårt för saker. Man vill inte visa sig svag. Eller så vill man visa andra med diagnosen att det går och får det at funka, även om jag tror det gör mer skada än nytta =/ Har man fått en diagnos lär man med största sannolikhet haft problem med saker annars hade man varit utan diagnos.
Personligen hade jag "Inga problem"-attityden ett bra tag efter diagnosen. Att acceptera hur kass jag var på vissa saker och hur det ställde till det för mig var alldeles för svårt. Det tar hårt att inse allt det där och då låtsas man som att det inte är nåt "fel" med ens hjärna. För det känns som det är fel på en. Men efter hand har det blivit lättare att tala om för folk att jag har svårt för saker. Men det skulle jag kanske inte tala om i en stor tidning.
Tack, Pernilla:) Josephine, jag tror precis som du när det gäller varför det blir som det blir, men det behöver bli lite ändring på det där.
Malene, vill tipsa dig om Ingen familj är en ö av Ada Marsbacken (pseudonym ;)). Den finns på Bokus. Vore fint att höra vad du tycker om den.
Anja
Hej! Jag är varken kriminell eller missbrukare och inte kändis heller för den delen utan en ovanligt vanlig 42-årig mamma med en Adhd-diagnos.
Väldigt många blir förvånade när jag berättar om min diagnos eftersom jag inte följer mallen över hur de flesta anser att en person med Adhd är.
Jag upplever min Adhd som väldigt jobbig just nu. Har för närvarande arbetsuppgifter som inte alls passar mig. Min hyperaktivitet är mest vänd inåt och jag önskar ibland att jag hittade ett sätt att lätta på det trycket utan att för den skull tappa ansiktet inför folk.
Det är nämligen väldigt viktig för mig, hur folk uppfattar mig. Jag vet att jag har en tendens att prata för mycket i vissa situationer och har märkt att folk inte uppskattar det och det känns väldigt jobbigt. Då försöker jag hålla tyst istället och det blir ju nästan ännu jobbigare för då känns det nästan som om jag ska spricka.
En annan sak som jag tycker är det jobbigaste med att ha Adhd är svårigheten att hålla ordning och att behöva hantera oförutsedda händelser. Gillar t ex inte alls när någon kommer hem på oväntat besök för då är jag för det första inte förberedd och för det andra är det garanterat superstökigt här hemma. Finns inte en chans att jag kan koppla av och uppskatta besöket då.
Visst har min Adhd bidragit med många fina egenskaper hos mig men det är ju ändå de mindre bra sidorna av diagnosen som tyvärr har övertaget om mitt liv och ställer till det ganska ordentligt. Yrkeslivet känns t ex rätt begränsat för närvarande eftersom alldeles för många år utan vetskap om diagnosen helt enkelt bränt ut min kropp.
/Ann-Sofie
Du verkar vara en av alla de människor som har adhd, som det sällan skrivs om, Ann-Sofie. Det är viktigt att människor förstår att det finns alla sorts människor som har adhd, precis som det finns alla sorts människor som inte har adhd. Tack för att du berättade, Ann-Sofie.
Skicka en kommentar