Fortsätt till huvudinnehåll

Det är lätt att känna sig värdelös och Måns Möller

Det är lätt att känna sig värdelös när man inte är som alla andra, eller har ett barn som inte är som alla andra. Vi ser oss själva genom andras ögon. Hur andra upplever oss, skapar vår identitet.

De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sällan numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.

Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de där mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.

För vissa är det lätt som en sjal i vinden att lyckas. 
För andra är det lika svårt att lyckas som att flytta en hel buss själv. 

En del har så oerhört mycket att hålla reda på för att få vardagen att fungera. 

Andra har bara några bitar att hålla reda på för att få vardagen att hänga ihop. Vem har lättast för att uppleva sig lyckad, tror du, Mika eller Erik här ovan?

Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för Dottern. Då blir det också svårt för mig. Och så går man från ytterligare ett möte och känner sig värdelös.

Numera har jag hårdare hud. Numera kan jag också använda mina erfarenheter till att göra livet lite lättare för mina elever och deras föräldrar. Det känns härligt! Ändå känner jag mig värdelös alldeles för ofta.

Jag tänker på hur det var förr. Då kände jag mig ständigt värdelös. Allt var ett enda kaos. Det slog mig häromdagen då jag tittade på intervjun Jessaica Almenäs gjorde med Måns Möller i Tv4´s Nyhetsmorgon. Måns Möller började gråta när han kom in på något som rörde hans son som har diagnosen autism. Jag kände igen mig. Jag kände igen gråten. Jag blev så rörd av det Jessica Almenäs gjorde då när Måns "tappade det". Hon tog Måns hand. Höll honom i handen och tittade honom länge in i ögonen. Svårare än så är inte medmänskliget, faktiskt.

Vad jag önskade mig att människor i min absoluta närhet gjorde det med mig när det var som värst för flera år sedan. Inga tips. Inga hurtiga "men det löser sig" eller "alla har vi ju lite svårt med att koncentrera oss " eller "inte är det så farligt". Bara handen. Hålla. Medmänskligt. Det var fint det där. Jessica Almenäs som höll Måns Möller i handen. Medmänskligt. Fint.

För övrigt skulle jag önska att vi mer sällan dömde våra medmänniskor och istället visade mer medmänsklighet. Man behöver inte förstå allt, men man kan stödja. Finnas. Vara medmänniska.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…