Fortsätt till huvudinnehåll

Det är lätt att känna sig värdelös och Måns Möller

Det är lätt att känna sig värdelös när man inte är som alla andra, eller har ett barn som inte är som alla andra. Vi ser oss själva genom andras ögon. Hur andra upplever oss, skapar vår identitet.

De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sällan numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.

Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de där mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.

För vissa är det lätt som en sjal i vinden att lyckas. 
För andra är det lika svårt att lyckas som att flytta en hel buss själv. 

En del har så oerhört mycket att hålla reda på för att få vardagen att fungera. 

Andra har bara några bitar att hålla reda på för att få vardagen att hänga ihop. Vem har lättast för att uppleva sig lyckad, tror du, Mika eller Erik här ovan?

Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för Dottern. Då blir det också svårt för mig. Och så går man från ytterligare ett möte och känner sig värdelös.

Numera har jag hårdare hud. Numera kan jag också använda mina erfarenheter till att göra livet lite lättare för mina elever och deras föräldrar. Det känns härligt! Ändå känner jag mig värdelös alldeles för ofta.

Jag tänker på hur det var förr. Då kände jag mig ständigt värdelös. Allt var ett enda kaos. Det slog mig häromdagen då jag tittade på intervjun Jessaica Almenäs gjorde med Måns Möller i Tv4´s Nyhetsmorgon. Måns Möller började gråta när han kom in på något som rörde hans son som har diagnosen autism. Jag kände igen mig. Jag kände igen gråten. Jag blev så rörd av det Jessica Almenäs gjorde då när Måns "tappade det". Hon tog Måns hand. Höll honom i handen och tittade honom länge in i ögonen. Svårare än så är inte medmänskliget, faktiskt.

Vad jag önskade mig att människor i min absoluta närhet gjorde det med mig när det var som värst för flera år sedan. Inga tips. Inga hurtiga "men det löser sig" eller "alla har vi ju lite svårt med att koncentrera oss " eller "inte är det så farligt". Bara handen. Hålla. Medmänskligt. Det var fint det där. Jessica Almenäs som höll Måns Möller i handen. Medmänskligt. Fint.

För övrigt skulle jag önska att vi mer sällan dömde våra medmänniskor och istället visade mer medmänsklighet. Man behöver inte förstå allt, men man kan stödja. Finnas. Vara medmänniska.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…