Fortsätt till huvudinnehåll

Om föreläsningen och en hudläkare

Jag föreläste i Varberg igår. Min snälla pappa körde mig till Varberg eftersom jag mådde ganska dåligt där på eftermiddagen. Det blev en bra föreläsning, trots att projektorn i föreläsningssalen la av och föreläsningsvärdinnan fick komma in två gånger och starta igång den, samt ställa in en annan projektor...

Många ville prata efteråt och en kvinna gav mig ett massageljus i present. Tack, Maria! Jag blev väldigt glad för det. Jag har ännu inte hunnit prova det för jag har mest legat nerbäddad i soffan idag.

 Ljuset ska man tända och sedan använda sig av den "creme" som blir av ljuset. Ska bli spännande att prova!
I förmiddags släpade jag mig till "min" hudläkare. Jag har gått hos henne många år, känns som om vi känner varann efter alla år.

- Men Malene, att du jobbar med barn som har diagnoser och att du har en dotter som har diagnoser det hade jag ingen aaaaning om!

Vi har nog mest pratat om allt annat, som allergi och astma och hundar och journalistik och sjukvård och barn i största allmänhet, tror jag. Konstigt det där, ibland vill man liksom hålla just det där med funktionsnedsättningar som rör hjärnan - utanför. Kanske för att man inte vill starta en diskussion eller att man är rädd att bli ifrågasatt.

Vi pratade på där och ju mer jag berättade om min familj och andra familjer, hur vardagen kan se ut i en familj som på många sätt "bor på en annan planet", ju mer suckade hudläkaren och hennes sköterska.

- Det här är ju sådant man aldrig vet om man inte är med om det och ser det, upplever det, sa jag och hudläkaren höll med.

- Gillberg, han har gjort mycket bra. Tänk när han beskrev att det är en skada i hjärnan och att man alltså inte kan lägga skulden på barnet eller föräldrarna och tänkt om fler har sådant civilkurage som han hade när han gjorde sig av med allt forskningsmaterial, det säger jag, sa hudläkaren.

- Det var synd att Eva Kerves fick så mycket tid i medierna, hon fick sprida ut sig lika mycket och ifrågasätta diagnossättande, som alla läkare på andra sidan fick göra tillsammans, det blir lätt så när media, som inte har en aning om vad det handlar om, skall ge röst åt bägge sidor, sa jag.

Hudläkaren nickade och sedan var vi klara.

- Nästa gång jag kommer för att ta stygnen, då tar jag med mig en bok och ger till dig, sa jag till min hudläkare innan jag släpade mig till bilen för att åka hem och lägga mig i soffan igen.

Tala, tala, tala om frågor som rör neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för det måste vi, till människor med npf-diagnoser får förståelse och rätt bemötande.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…