onsdag 10 april 2013

Öppet brev till utbildningsminister Jan Björklund

Hej Jan.

Jag har några synpunkter på det område där du är minister som jag skulle vilja ta upp med dig. Det rör många barn och ungdomar i vårt land och därmed rör det också många mammor, pappor och syskon.

Knappt 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf). Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.

Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.

Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.

Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.

Min första fråga till dig, Jan Björklund är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?

När jag läste till lärare för 20 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...

Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla (bland annat den nyblivna lärare jag arbetar ihop med idag) att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.

Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.

Varför?

Min andra fråga till dig, Jan Björklund är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater?

Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.

Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 

Jag uppskattar verkligen om du svarar på mina frågor, jag vet att det är många barn, föräldrar och lärare som gärna vill se en förändring och det snabbt. Har du tid, så träffar jag dig gärna för att prata mer om detta så viktiga ämne.

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 

11 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket, mycket viktigt öppet brev till utbildningsminister Jan Björklund!! Tack Malene Larssen för ett välskrivet brev med väldigt viktiga frågor!! ♥ Hoppas verkligen du får träffa honom och att han sedan även träffar en del av oss andra som lever i samma situation, jag har två barn som har autism, min äldsta har även generell språkstörning och jag själv genomgår nu en NPF-utredning och det lutar åt Asperger och ADD. Hade en liten samtalsstund med Jan Björklund i Debattstudion i september 2010 och han fick Barnpartiets partiprogram. Viktigt, viktigt att du även skriver till Ibrahim Baylan Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson för det kan vara vår nya utbildningsminister efter valet 2014 och förhoppningsvis kan träffa honom. Men skriv också till Mikael Damberg i Socialdemokraterna för han fokuserar på jobb- och utbildningsfrågor. Stora kramar :)♥ Ann Nolin partiordförande/språkrör Barnpartiet
ann.nolin@barnpartiet.se

Anonym sa...

Mycket väl-skrivet öppet brev! Det kanske inte hör hemma här men jag vill också påpeka att det finns brister i socionomutbildningar när det gäller NPF.

Anonym sa...

Jätteviktiga frågor och väldigt tydligt formulerat - emotser med intresse att få läsa Jan Björklunds svar! Har själv ett barn med autism, som efter flera års hårda kamper med tjänstemän i kommunen nu har turen att få gå i en särskild undervisningsgrupp där all personal har spetskompetens. Det betyder att mitt barn nu kan gå till skolan med glädje och också får möjlighet att utvecklas optimalt med sina förutsättningar. Jag tycker också förlaget att lärare skall få förskrivningsrätt att bedöma och ta beslut om särskilda stödinsatser skulle beaktas ytterligare en gång av Jan Björklund som tidigare tyvärr förkastat det förslaget.

malene larssen sa...

Brister i socionomutbildningar kring människor med npf-svårigheter hör definitivt hemma här. Tack för att du påpekade det. Jag tror mig veta att samma brister finns i andra utbildningar där man utbildas till att jobba med människor, så som poliser, sjuksköterskor, läkare etc. Det behöver också vädras så klart, så tack för att du tog upp det!

maumau sa...

Bra, Malene! D e d jag bekymrar mej mest över. Neuropsykiatriska funktionshinder/tilLgÅngar e ju nya pÅhopps fÖremålen fÖr soc. Undrar om detta hjÄlper. Brevet e ett beundransvÄrt initiativ sÅklart. Men e ni medvetna om vilka hÅlL detta motverkas o backas upp? E ni medvetna om hur systemet funkar? O hur d sen EGENTLIGEN funkar? O varfÖr? ... D blir lite 'losing my religion' över d. Ingen vilL ha kaos. ...
1 Love

Anonym sa...

Har jobbat i en sk exkluderande verksamhet som nu monteras ner. Våra elever hade tappat tron på skolan, samhället och sig själva. Genom vår verksamhet fick nästan alla tillbaka detta och kunde fortsätta till gymnasiet och bli en del av samhället istället för att stå utanför. Det läggs ner för att eleverna ska inkluderas i "vanliga" skolan enligt politiska beslut och för att spara pengar. Så de stackars eleverna får ingen ny chans när de misslyckas i vanliga skolan, vilket ofelbart kommer leda till att de precis som innan istället inte går till skolan. Jag ser ingen vinst, bara förlorare, i det systemet :(

Anonym sa...

Det är inte bara i grundskolan alla problem är. Där kan man ju kanske mot mycket tjatt o arbete få speciall hjälp med resurs skola. Men sen när barnen är färdiga för gymnasiet. Då är den lilla hjälp man lyckats få hjälp med slut, o det är så viktigt med denna resurs skola. Då skall dessa bokstävsbarn som inte klarar stora klasser bara ut denna miljön. Det tråkiga är att dom jobbar för att ta bort resurs klasserna.Dom är så duktiga på att skriva diagnoser på barn men ingen vill ta hand om dom. det är så sorgligt. Har en pojk som det gått riktigt bra för med resurs skolan o medicin. men jag fasar för hur det blir på gynasiet. Inte samma trygghet med stor skola massor lärare, det tar ju så långtid för dessa barn att landa med nya förändringar. Ingela k

Anonym sa...

Mycket bra skrivet och ett stort bekymmer är att familjerätter (soc) saknat kunskap om dessa barn och saknar resurser för att hjälpa dessa barn och deras familjer, precis som nämns ovan. Håller tummarna att du får träffa Jan och diskutera denna fråga.

Anonym sa...

Kan som tämligen nybliven lärare intyga att vi i det närmaste "ingen" sådan utbildning fick alls. "ALLA" kunskaper om detta har jag i efterhand på egen hand tvingats förvärva genom att läsa på, tala med kollegor, speciallärare och inte minst med elever själv såsom bärare av endera problemet.

/Göran Hestner (Gymnasielärare i Historia, Religion, Filosofi och Psykologi)

malene larssen sa...

Hej Göran.
Det är så tråkigt att höra att det är så, men också viktigt att ni som nyblivna, eller ganska nyblivna lärare vittnar om liknande utbildning i ämnet som vi som läste till lärare för 20 - 25 år fick. Kunskapen om npf-diagnoser har ökat och kanske har också antalet barn med npf-svårigheter ökat. Det är rent ut sagt bedrövligt att man inte får någon eller väldigt liten kunskap i det som så många elever har svårt med, eftersom man ju redan första dagen i skolan träffar på en eller ett par som behöver lite annat "tänk" kring sig för att lyckas. Tack för att du hörde av dig och berättade:)
Malene

malene larssen sa...

Det finns tyvärr brister i all utbildning som har med "människomötande" yrken att göra. Förmodligen för att man inte förstår att man inte förstår och därför inte ser att man inte ser...

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...