Fortsätt till huvudinnehåll

Öppet brev till utbildningsminister Jan Björklund

Hej Jan.

Jag har några synpunkter på det område där du är minister som jag skulle vilja ta upp med dig. Det rör många barn och ungdomar i vårt land och därmed rör det också många mammor, pappor och syskon.

Knappt 10 % av barnen som börjar i den svenska grundskolans sexårsverksamhet har en eller flera svårigheter inom det neuropsykiatriska området (npf). Det innebär att de har eller kommer att få en diagnos som heter adhd, add, autism, aspergers syndrom, tourettes. Ofta har de eller så kommer de att få flera av de redan nämnde diagnoserna.

Som grädde på moset kommer flertalet av dem jag nyss beskrev att inom några år efter att ha trätt in i det svenska skolväsendet även dra på sig tilläggssvårigheter så som ångest, fobier, ätstörningar, depressioner och självmordstankar bland annat.

Många av barnen jag nyss beskrev löper en markant högre risk att hamna i utanförskap, missbruk och kriminalitet bland annat. Det vet vi. Det finns det numera forskning på.

Familjerna kring de nyss beskrivna barnen löper en markant högre risk att drabbas av utanförskap, skilsmässor, depressioner, psykiatriska sjukdomar. Familjerna lever ett liv som, vill jag nog påstå, är näst intill omöjligt att förstå om man inte finns i dess absoluta närhet.

Min första fråga till dig, Jan Björklund är; Varför får inte lärarstudenter en gedigen utbildning i hur man möter den grupp barn som är så stor att du inte kan vara lärare i en vecka utan att stöta på minst ett barn med svårigheterna?

När jag läste till lärare för 20 år sedan så hade jag och mina kurskamrater en veckas utbildning kring barn med funktionsnedsättningar. På den veckan skulle vi hinna med alla former av handikapp. Det säger väl sig självt att vi inte fick någon vidare djup kunskap i de barn som det faktiskt är viktigast att förstå för att kunna möta på rätt sätt...

Av de lärarstudenter jag mött de senaste åren beskriver alla (bland annat den nyblivna lärare jag arbetar ihop med idag) att det inte skett någon vidare förändring sedan jag tog examen. Inte heller märks det av då jag på måfå letar och jämför lärarutbildningars utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) i vårt land.

Fast vi idag vet att barn med npf-diagnoser behöver annan pedagogik, tydligare, bättre pedagogik än den man ger på de flesta skolor idag så görs ingen förändring.

Varför?

Min andra fråga till dig, Jan Björklund är; Varför är det så viktigt att alla elever ska gå inkluderade i den svenska grundskolan när vi ser barn efter barn falla igenom och bli "hemmasittare" istället för att inkluderas med övriga klasskamrater?

Varje barn som ger upp, som slutar gå till skolan, som drabbas av ångest, fobier, ätstörningar, självskadebeteende etc är ett fullständigt misslyckande för svenska staten, för vårt samhälle.

Alldeles för många av de knappt 10 procent barn i den svenska grundskolan är mer eller mindre drabbade. Det beror till största delen på okunskap och inkompetens i den svenska skolan - inte för att man som lärare inte VILL hjälpa eleverna, men för att man inte har rätt kunskap. En kunskap som det borde vara krav att alla lärosäten i Sverige som utbildar lärare har!

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 

Jag uppskattar verkligen om du svarar på mina frågor, jag vet att det är många barn, föräldrar och lärare som gärna vill se en förändring och det snabbt. Har du tid, så träffar jag dig gärna för att prata mer om detta så viktiga ämne.

Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 
11 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …