Igår skrev jag om en flicka som jag känner, en flicka som har adhd, men som inte alltid har fått förståelse för det. Jag skrev om föräldrarna som var negativa till flickan, men precis som många av er skrev (vad kul att ni var så många som kommenterade här och på facebooksidor!) förmodligen var trötta, utmattade, kanske i sorg och inte hade fått det stöd de behövde i situationen.
Jag är övertygad om just det som står i rubriken, att det att göra en utredning och få svar på vad som är svårt för en människa och också vad som är lätt för samma människa - att få en diagnos - ofta är avgörande för en människas mående.
Vid alla andra sjukdomar/funktionsnedsättningar så är det självklart att man ställer en diagnos - att man gör en utredning - för att veta vad som är svårt, vilken medicin man behöver, vilka hjälpmedel och vilket stöd man behöver. Man får också reda på vad man är bra på, vad man kan satsa på, vad man kan jobba vidare på.
 |
| Alla behöver bli accepterade för den de är. Ingen vill vara ute i kylan. En diagnos gör det lättare, öppnar dörrar, släpper in, skapar förståelse. |
Vid alla andra funktionsnedsättningar/sjukdomar är det självklart att det är bra. Att det är viktigt för att minska svårigheterna, för att ge ett bra liv, med gott innehåll. (Tänk dig att man skulle ifrågasätta att någon fått en asmadiagnos, eller diabetes...).
Men vid adhd/autism är det inte självklart för alla.
Och jag blir så arg och frustrerad när jag tänker på det.
Idag pratade jag med en fin och snäll kvinna som spred lovord över en flicka. Hon sa att flickan är så snäll och glad alltid och hon är så energisk. Hon ville hålla tal till henne för detta.
Alla människor är inte glada, positiva och energiska. En del har en funktionsnedsättning som gör att vi uppfattar dem som mindre glad mindre snälla och mindre energiska.
Alla människor vill uppfattas på så sätt att man är vänliga mot dem, att man vill hålla tal till dem.
Alla får inte det.
När man får en diagnos får man en förklaring, man får något att förhålla sig till.
De som säger att diagnosen stänger till, att den stämplar har inte fattat någonting. Eller så har de uppfattat allt fel eller så har de ännu inte förstått.
En diagnos skall öppna upp och göra det lättare för en människa. När den inte gör det så är det fel på människorna runt personen som fått en diagnos. Eller inte fel på människorna, men fel på deras förståelse. Det är den, förståelsen, som vi måste fortsätta att jobba med.
Diagnos är alltid rätt, men det är inte alltid den tas emot på rätt sätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar