Fortsätt till huvudinnehåll

Diagnos är alltid bra!

- men den blir inte alltid mottagen på ett bra sätt...

Igår skrev jag om en flicka som jag känner, en flicka som har adhd, men som inte alltid har fått förståelse för det. Jag skrev om föräldrarna som var negativa till flickan, men precis som många av er skrev (vad kul att ni var så många som kommenterade här och på facebooksidor!) förmodligen var trötta, utmattade, kanske i sorg och inte hade fått det stöd de behövde i situationen.

Jag är övertygad om just det som står i rubriken, att det att göra en utredning och få svar på vad som är svårt för en människa och också vad som är lätt för samma människa - att få en diagnos - ofta är avgörande för en människas mående.

Vid alla andra sjukdomar/funktionsnedsättningar så är det självklart att man ställer en diagnos - att man gör en utredning - för att veta vad som är svårt, vilken medicin man behöver, vilka hjälpmedel och vilket stöd man behöver. Man får också reda på vad man är bra på, vad man kan satsa på, vad man kan jobba vidare på.

Alla behöver bli accepterade för den de är. Ingen vill vara ute i kylan. En diagnos gör det lättare, öppnar dörrar, släpper in, skapar förståelse. 

Vid alla andra funktionsnedsättningar/sjukdomar är det självklart att det är bra. Att det är viktigt för att minska svårigheterna, för att ge ett bra liv, med gott innehåll. (Tänk dig att man skulle ifrågasätta att någon fått en asmadiagnos, eller diabetes...).

Men vid adhd/autism är det inte självklart för alla.

Och jag blir så arg och frustrerad när jag tänker på det.

Idag pratade jag med en fin och snäll kvinna som spred lovord över en flicka. Hon sa att flickan är så snäll och glad alltid och hon är så energisk. Hon ville hålla tal till henne för detta.

Alla människor är inte glada, positiva och energiska. En del har en funktionsnedsättning som gör att vi uppfattar dem som mindre glad mindre snälla och mindre energiska.

Alla människor vill uppfattas på så sätt att man är vänliga mot dem, att man vill hålla tal till dem.

Alla får inte det.

När man får en diagnos får man en förklaring, man får något att förhålla sig till.

De som säger att diagnosen stänger till, att den stämplar har inte fattat någonting. Eller så har de uppfattat allt fel eller så har de ännu inte förstått.

En diagnos skall öppna upp och göra det lättare för en människa. När den inte gör det så är det fel på människorna runt personen som fått en diagnos. Eller inte fel på människorna, men fel på deras förståelse. Det är den, förståelsen, som vi måste fortsätta att jobba med.

Diagnos är alltid rätt, men det är inte alltid den tas emot på rätt sätt...

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…