Fortsätt till huvudinnehåll

Är diagnos alltid bra?


Jag känner en tjej som har en npf-diagnos. När jag träffar henne är hon; positiv, energisk, efterstänksam, energisk, pratsam, energisk, sprallig, tokrolig, energisk, allvarlig, lite ledsen ibland och - energisk.
När jag träffar henne och hennes föräldrar blir jag alltid lite beklämd. De ser alltid så trötta och hängiga ut, de är aldrig nöjda med sin dotter. De har alltid något att klaga på när det gäller dottern. Deras barn, som inte är deras biologiska, har alltid gjort något som gör att de måste sucka så där lagom högljutt så att vi alla förstår hur hopplös hon är.
Jag blir så betryckt och ledsen när jag hör och ser detta. Tjejen är energisk, kämpar på - men hon måste ju också märka deras missnöje, eller?
Tjejen har en diagnos och det känns lite som om det alltid går att skylla på den, på henne. Har du glömt det (suck)? Kom nu (suck)! Men nu måste vi (suck) och så vidare. Det känns som om föräldrarna även kan skylla sina egna tillkortakommanden på sin dotter och kanske framförallt hennes diagnos.
Fast å andra sidan, de kanske hade klagat lika mycket på henne även om hon inte haft diagnos, vad vet jag?
Ibland undrar jag bara om diagnos är bra, i vissa speciella fall undrar jag faktiskt det. Är diagnos alltid bra, eller stämplas den här tjejen som hopplös av sina föräldrar?
Hade det spelat någon roll egentligen, diagnos eller inte? Hade tjejen haft det bättre utan diagnos? Vet ej. Vet bara att jag tycker synd om tjejen som får kämpa både mot allt det jobbiga hon bär med sig (trots alla härliga lättheter hon har) och föräldrarnas missnöje.
Vad tycker du? Berätta!
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…