Jag känner en tjej som har en npf-diagnos. När jag träffar henne är hon; positiv, energisk, efterstänksam, energisk, pratsam, energisk, sprallig, tokrolig, energisk, allvarlig, lite ledsen ibland och - energisk.
När jag träffar henne och hennes föräldrar blir jag alltid lite beklämd. De ser alltid så trötta och hängiga ut, de är aldrig nöjda med sin dotter. De har alltid något att klaga på när det gäller dottern. Deras barn, som inte är deras biologiska, har alltid gjort något som gör att de måste sucka så där lagom högljutt så att vi alla förstår hur hopplös hon är.
Jag blir så betryckt och ledsen när jag hör och ser detta. Tjejen är energisk, kämpar på - men hon måste ju också märka deras missnöje, eller?
Tjejen har en diagnos och det känns lite som om det alltid går att skylla på den, på henne. Har du glömt det (suck)? Kom nu (suck)! Men nu måste vi (suck) och så vidare. Det känns som om föräldrarna även kan skylla sina egna tillkortakommanden på sin dotter och kanske framförallt hennes diagnos.
Fast å andra sidan, de kanske hade klagat lika mycket på henne även om hon inte haft diagnos, vad vet jag?
Ibland undrar jag bara om diagnos är bra, i vissa speciella fall undrar jag faktiskt det. Är diagnos alltid bra, eller stämplas den här tjejen som hopplös av sina föräldrar?
Hade det spelat någon roll egentligen, diagnos eller inte? Hade tjejen haft det bättre utan diagnos? Vet ej. Vet bara att jag tycker synd om tjejen som får kämpa både mot allt det jobbiga hon bär med sig (trots alla härliga lättheter hon har) och föräldrarnas missnöje.
Vad tycker du? Berätta!
6 kommentarer:
Jag tycker nog att föräldrarna skulle behöva stöttning i det som tynger och oroar.. Nu känner jag dom inte och ser bara det du har skrivit, men jag är inte säker på att det beror på diagnosen, egentligen. Jag tycker det verkar som föräldrarna är utmattade och har en obearbetad sorg?..
Om diagnos är bra eller inte måste vara individuellt. Oftast bra, kan jag tycka, om man med hjälp av diagnosen kan hitta rätt verktyg och stöd, vilket jag tycker bör vara meningen med diagnoser. Men det finns aldrig ett sätt som är bäst för alla :)
Jag hoppas föräldrarna får hjälp så dom kan se allt det fina med flickan, och så hon får fortsätta växa som människa, och må bra <3
Kram Nina!
Som hopplös stämplas man nog ofta ändå, med eller utan diagnos, när man har ett lite avvikande beteende, tyvärr. Den enda som kan avgöra om diagnossättandet hjälpt henne är hon själv, som vuxen. Det kan ju också tänkas att diagnosen blir ett verktyg för henne att se att det inte henne det är fel på utan att föräldrarna behandlat henne orättvist.
Sedan har vissa barn det så tyvärr. När jag gick på öppna förskolan med mina barn fanns där en mormor som hjälpte till ta hand om sina barnbarn, två jättefina, blyga och lugna tvillingpojkar. Men som hon klagade! Det var suckar hela tiden, pojkarna fick höra att de var hopplösa för att de spillde när de åt (de var 1,5 år!), att de inte gjorde ditten och datten, att mormor ville åka hem till sig och slippa ta hand om dem osv. Jag undrade många gånger om dottern verkligen visste hur barnen blev behandlade av mormor men när jag till sist träffade även mamman var hon precis likadan. Så jag gissar att hon fått höra sådant själv som barn och att mormodern tyvärr inte var gjord för att ta hand om barn överhuvudtaget. Riktigt sorgligt. Och det var helt vanliga barn, lugna och medgörliga dessutom, inga som helst problematiska beteenden eller annat som krävde extra omhändertagande. Vissa människor pallar inte med barn bara...
Det finns bra psykologiska/terapeutiska teorier och metoder som utgår från att problem alltid är problem i en viss miljö, där andra människor ingår, och därför också påverkar hur interaktionerna blir. Där man ser att tjejen fungerar som hon gör, men i konflikter och när hon inte lever upp till andras krav ingår dessa andras beteende lika mycket i ekvationen som hennes!
Många problem med NPF-barn, som t ex eskalerande våldsamma utbrott hos autistiska barn, skapas för att vuxna omkring dem inte förstår hur de fungerar eller vad de behöver. När de vuxna lär sig detta kan problemet försvinna - så vem var det då som "var problemet"? Spelar det roll? Man kan kanske inte förändra hur människor fungerar, men man kan förändra hur de beter sig mot varandra.
Jag tycker att det borde finnas tydliga riktlinjer om att ha familjesamtal i samband med diagnoser, med ovanstående perspektiv. Det biter säkert inte på alla, men det vore bra om hela diagnosprocessen genomsyrades av den inställning, om samhället signalerade tydligt: "detta är en hjälp för er att förstå ert barn bättre, inte en ursäkt för er att fortsätta ha en negativ inställning till hen".
Tycker synd om den tjejen ,vad är det för föräldrar som bara ser negativt på allt.
Förstår de inte vad deras tjej kan lära dem?
Vi har en pojke med högfungerande autism. Han har lärt oss ödmjukhet ,han har lärt oss att alla människor oavsett handikapp, är lika mycket värda. Att alla människor har sin
plats i samhället ,alla gör nytta på sitt sätt!!!
Han har självklart haft en väldigt jobbig skolgång,men pga bra lärare
bra stöd från min familj,bra stöd från barnhab mm mm,så har han
nu vuxit upp till en ansvarsfull ,medkännande ,enormt snäll, nu nästan vuxen kille.
Han har även förutom sitt lilla funktionshinder även fått sköldkörtelproblem mm .
Den här terminen kommer han gå ur gymnasiet,han kommer även börja jobba lite smått.
Allt går framåt med stormsteg. Han kommer klara sig över förväntan när han
nu går in i vuxenlivet. Som alla förstår är jag en enormt stolt mamma.
Många inom sjukvården sade att han skulle få det enormt jobbigt,men som sagt
de känner inte mig och min familj !!! Vi kämpar som helsike för att lösa allt som går,trots allt finns det ofta många olika sätt att lösa saker på ,gällde bara att hitta det sättet som passade vår pojk !!!!
När det gäller utredningar och diagnoser så vet jag inte riktigt ,när det gäller den pojken jag skrev om här kände vi att vi var tvungna att få en diagnos för att få rätt hjälp. När det gäller en annan av våra pojkar så har vi bara gått halvvägs ,en basutredning ,det räckte .
Han vet nu varför han reagerar på ett visst sätt,det räckte för honom
Jag tror att det i många fall är bättre för barn att inte få en diagnos. Jag har skrivit en del om det på min blogg, läs gärna! /beefearless.blogg.se
Hej Beefearless. Jag var inne på din blogg och tittade lite och det verkar som om du kämpar rätt hårt i livet. Jag blir nyfiken på hur det kommer sig att du inte tycker att det är bra att få en diagnos. Berätta gärna vidare:)
Malene
Skicka en kommentar