Håll dina tummar...

Vi i min familj, har en benägenhet att "toka till det" när det lackar mot någon högtid. I julas lyckades jag klämma Pockas svans i ytterdörren så blodet sprutade och hela hallen efter vilt jagande, antog ett lätt rödprickigt utseende. Efter några försök att linda lite så där lagom runt svansen, tog maken fram silvertejpen och tejpade heeeela svansen. Sedan blev det mindre blodspill. Silvertejpen fick pryda svansen i två veckor innan vi tog bort den.

Idag ska vi ha midsommarfirande/11-årskalas här (Lillebror, yngst av familjens fyra barn fyller år idag) och jag hoppas att det blir lugnt och trevligt. Eller så blir det något i stil med förrförra midsommaren...

"Allt var klart för en "normalt" lugn och trevlig midsommar hemma med familjen och några goda vänner. Sillen var köpt, liksaså jordubbarna (även om de precis som vanligt var lite för vita och alldeles för dyra så där dagarna före midsommar), gräset var klippt ( ialla fall det gräs som gästerna såg), midsommarstången var klädd och barnen, de var också klädda så där lagom, normalt fint för ett lagom, normal midsommarfirande. Själv hann jag precis byta om till vita jeans innan gästerna kom och maten stod på bordet.

Vår hålgrävande lilla Pocka (som inte alls är liten längre) var nyopererad på magen och hade tratt runt huvudet och ett av mina instruktörslinnen runt magen. Hon hade slokat lite, ända sedan hon kom hem från operationen hos veterinären dagen innan. Nu fick hon plötsligt oanad energi och tog sats mot mig och mina vita byxor med sina nygrävda tassar. Klaffs och så var de midsommarbyxorna förstörda. Vanliga jeans går ju också bra, sa jag och försökte låta lite skojig. Man får ju inte bli irriterad på midsommarafton - då skall alla vara glada, i goda vänners lag.

Trevlig midsommar, var du än är. 

Gästerna knackade på dörren och släpptes in och hålgrävaren hoppade inte upp på gästerna, vilket var tur eftersom de också hade vita byxor på sig. Lagom till att vi skulle sätta oss till bords kräktes vår andra lilla hund, Molly. Hon hade kräkts ett par gånger under ett par dagar, men den här gången var slemmet som kom lite blodrött och är det något jag går igång på så är det blod.

- Vi måste ringa veterinären sa jag till min man, som vet hur jag är och som därför redan stod med telefonen i handen.

Då ringde det på dörren igen och det var min pappa som kom förbi helt appropå för att fira lite midsommar. Han brukar tajma sina besök hos oss ganska bra till när det är middagsdags och midsommarafton var inget undantag (fast han är världens bästa morfar så middagarna bjuder vi gärna på).

- Åh, så gott med sill, sa gästerna och vi satte oss ner lagom till att min man kom ut till oss och meddelade att kanske veterinären borde titta på hunden ändå.

Så jag slängde i mig lite av den goda sillen och samtalade lite så där hysteriskt som man gör när man är lite stressad, men vet att man ändå måste vara trevlig en liten stund åtminstone (ställde frågor som jag egentligen inte hade ro att lyssna höra svaret på och skrattade lätt hysteriskt åt svaren jag inte hörde).

Efter sillen tog jag Molly till Blå stjärnan, klockan var snart fyra på eftermiddagen och jag körde genom en övergiven stad. ALLA är hemma eller på någon idrottsplats, äter sill, dricker nubbe och äter alldeles för dyra jordbuggar, tänkte jag ändå tills jag kom till veterinären. Då visade det sig att några inte var hemma, för de var hos veterinären.

- Det tar nog ett tag, sa tjejen i kassan, samtidigt som jag kunde notera att fotbollsmatchen mellan Sverige och Italien skulle börja så jag sa att det gjorde inte så mycket.

Efter en dryg halvlek fick vi träffa veterinären som undersökte Molly (då hade Italien gjort två mål fast Sverige var bättre). Veterinären tyckte att vi borde röntga Molly. Jag skulle precis ta upp telefonen och medela make och gäster veterinärens beslut när jag kom på att jag glömt att lägga ner den i väskan.

Nästa halvlek spenderade jag och Molly i väntrummet och då gjorde Sverige ett mål. Efter matchen blev det tråkigt att vänta och kanske lite tråkigt för gästerna och min man att inte veta vad som hände tänkte jag men så kom vi in på röntgen så då blev jag och Molly lite hoppfulla igen.

Efter det var det väldigt tråkigt att sitta på Blå stjärnan eftersom tiden gick väldigt långsamt. Då kom en tjej in med akuttelefonen och sa att det var min man. Jag tyckte lite synd om mig (fast det var ju mest synd om Molly) så jag blev lite gråtmild där i telefonen. Efter en timme till bestämde veterinären att Molly behövde stanna över natten och jag fick åka hem med koppel och halsband. Äntligen, sill, nubbe och alldeles för dyra jordbuggar tänkte jag och gick mot dörren som vägrade öppna sig. Veterinärena hade rast och ingen får gå ut på helger utan att personal är i besöksrummet så då fick jag snällt vänta en liten stund till. Jag kände mig smått hungrig och ganska irriterad. Jag längtade nog mest till jordgubbarna, men också till make, barn och gäster i nämnd ordning.

Staden låg öde även på hemvägen, bilen var tom utan Molly, men jag var glad att jag slapp sova över på Blå stjärnan. Gästerna var glada, barnen var glada, men gladast av de alla var nog morfar (maken var mindre glad) när jag kom. Morfar hade nämligen vid ett obevakat ögonblick hämtad vinglas i olika storlekar och fyllt dem med vatten, så nu framförde barnen och morfar en liten symfoni av vinglasljud. De halvvita och alldeles för dyra jordgubbarna var uppätna så jag tog en nektarin istället. Men dansat hade man inte gjort så det sa jag att vi måste göra samtidigt som jag samlade ihop alla vattenfyllda vinglas.

Maken tog fram gitarren och vi andra gjorde oss redo för dans kring stången. När vi sjungit "räven raskar över isen" en gång och "små grodorna" två gånger insåg vi två saker. 1; Vi måste öka på repertoaren av midsommarsångsvisor till nästa år, 2; Det är inte så lätt att sjunga rent till gitarr när ingen egentligen kan låten. Sedan gjorde vi "raketen". Då kände vi föräldrar oss rätt nöjda (och faktiskt barnen också) med att sjunga sånger. Pocka, vår hund med tratt, hade nog däremot gärna dansat några varv till runt stången.

Så småningom blev midsommarafton ganska "normal" igen, vi satt i sofforna i uterummet och mös och barnen sprang runt och lekte med varandra. Pocka la sig ner och vilade efter dagens eskapader och Molly låg på Blå stjärnan för att piggna till".