Jag har fått några mejl idag av mammor som funder på om det kan vara något inom npf-området som gör att deras barn har det så svårt. Någon mamma, vars barn precis skall påbörja en utredning och någon vars barn precis blivit utredd och fått en diagnos. Jag tänker tillbaka på vår resa. Hur vi, jag och min man, låg så olika i kunskap- och förståelsetrappan ett tag och hur det faktiskt höll på att knäcka vår relation.
Jag minns den där eftermiddagen när jag och maken satte oss i bilen efter första dagen av två på en föräldrautbildning hos "Familjestödsenheten" i Göteborg. Maken hade den dagen fått upp ögonen och jag hade suttit med och lyssnat på saker jag redan visste. Jag led den där dagen, orkade egentligen inte vara där, men var med för att maken skulle få chans att förstå.
 |
| Först måste man få sörja innan man kan gå vidare och till slut njuta något så vansinnigt över det eller de fantastiska barn man faktiskt fick! |
Vi hade lyssnat på fem andra föräldrar/föräldrapar om deras barn och deras svårigheter. Varje berättelse kantades av gråt och sorg, ofta med frustration, desperation och vanmakt som övriga ingredienser. Jag grät också när jag berättade om vår dotter. Det var en jobbig dag det där, men maken hade liksom hämtat upp lite av det som jag låg före honom innan föräldradagen.
Jag satte mig i bilen, fullständigt urlakad. Flöt ut som pannkakssmet där på sätet. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Orkade inte prata, inte tänka, inte sitta. Ville bara sova.
Maken var jättenöjd med dagen, såg fram emot morgondagen då han skulle få lära sig mer. Jag, jag ville bara sova. Jag hade börjat min sorgeperiod. Den går över. Sedan kommer accepterade och nyorientering, man hittar bra saker sedan, man blir glad igen. Men, först måste man få sörja.
4 kommentarer:
Tack för det du skriver! Sorg, frustration och vanmakt är precis vad jag känner just nu. Vår dotter börjar bli vuxen nu och jag sörjer över att det är så mycket som blir fel, i relationen, i förväntningarna. Jag ser tillbaka på alla konflikter på semestrar, i bilen, med syskonen, med oss. Hur hon har velat flytta hemifrån sedan hon var 12... Fast vi egentligen förstår att hon vill flytta ifrån sin oro, är det tufft att höra. Och jag gråter lite inombords när jag nu känner att det ska bli en lättnad när hon hittar ett eget hem. Allt ska vara på hennes villkor! Annars är det dåligt humör och ett åskmoln som vandrar runt här hemma. Jag blir så trött på det ibland.
Visst, visst, jag vet om hennes underbara sidor. Jag vet att det hör till ADD:n. Jag vet att hon inte kan hjälpa allt som händer. Det är väl just det som gör mig så frustrerad och sorgsen. Eller förvirrad.
Det var i alla fall skönt att hitta till den här bloggen, som jag ska återvända till.
/En pappa
Tack för att du hör av dig och berättar. Sorgen går över även om det tar tid och barn som flyttar hemifrån, vare sig de har mer svårigheter än "majoritetsbarn" eller inte hittar sin väg och växer upp och kommer hem och då är det lite annorlunda. Man får andas lite på var sitt håll, man ser saker från andra håll och det blir bättre, eller kanske ibland lite sämre också. Livet är, som tur är, inte statiskt utan det växlar. Det kommer att bli bättre och din sorg kommer att lätta. Kram till dig, din dotter och övriga i familjen.
Malene
Tack för förståelsen! Jag tror att det handlar mycket om sorg. Efter att vi fick diagnosen har det handlat mycket om att se tillbaka och få ett nytt perspektiv på alla år. Jag tror att jag och min fru sörjer över den förändring som skedde när vår dotter började skolan. Innan hade hon varit harmonisk, glad och vänlig, nu började en helt annan fas. Med anpassning till en grupp, lärare, uppgifter och inte minst gympan... Det blev så mycket ilska, ensamhet inne på rummet, konflikter med lärare, syskon, kompisar och oss. När mellanstadiet och högstadiet kom, blev det samtal från lärare kring händelser i klassrum och på raster, och vi svarade: "Jo, vi ska prata med henne om det... Nej, så får man ju inte bete sig..." Vi har suttit på elevvårdskonferenser (utan "advokat" har det känts som, ingen som hittade rätt till vår dotter), blivit hänvisade till ART-kurser för stökiga barn, elevvårdskonferens igen... Semestrar har blivit kaotiska, bilresor likaså, varje förändring, ändrade planer har ibland varit ett hästjobb att ta sig igenom. Till sist fick hon en kontakt som kom ADD på spåren och många, många pusselbitar föll på plats. En lättnad för oss alla förstås, och mycket hjälp har kommit på grund av diagnosen. Men just nu är det sorg som fyller mig, när tänker tillbaka på allt jobb som varit och hur man har vänt och vridit på allt i sitt eget huvud.
Kanske någon tycker att det är egoistiskt av en förälder att skriva så här. Det är ju ändå barnet som får kämpa allra mest med sin ångest och känsla av att inte klara av tider, uppgifter, impulskontroll och relationer. Ja, så är det. Men det känns ändå som om hela familjen är indragen i detta, påverkad på så många plan.
Jag tar till mig det du skriver om att det kommer att bli annorlunda. Förhoppningsvis har hon och vi glädje av de där första åren av lugn och en annan närhet.
/En pappa
Du är en hjälte som vågar dela med dig! All cred till dig! Gilla vår grupp på Facebook och hjälp oss i vårt arbete att försöka få människor att våga ta det där lilla steget till att visa sig mänsklig inför varandra. Vi bär alla på en sorg och tillsammans kan vi hjälpa varandra med bördan.
https://www.facebook.com/pages/Dela-din-sorg/212136868946398
Skicka en kommentar