Fortsätt till huvudinnehåll

Varje upplevelse av en händelse är sann


Jag träffade en kvinna som fick mig att tänka på maken och hans hattar. Kvinnan berättade om sin son och hans besvärliga situation. Kvinnan var upprörd. Hennes son sommarjobbar på en restaurang på en av sommarstäderna längst med västkusten. Han var trött och slut efter midsommaraftons serverande. 
- Du vet det jobbade två servitriser på den där restaurangen, men den ena satt bara och pratade i telefon hela kvällen och den andra gnällde om att hon hade ont i ryggen, så min son fick göra allt. Nu är han helt slut och chefen var där en stund, men han åkte iväg och firade midsommar och lämnade min son i sticket med de där två dönickarna och gästerna var bedrövliga. De blev bara fullare och fullare och ingen dricks fick min stackars son. 
Det var där någonstans jag slutade lyssna på kvinnan och det var där någonstans jag började tänka på maken och hans hattar. 
Makens styrgrupp brukar ta in "hattar" på mötena för att träna sig på att se saker från olika synvinklar. Det är bra, tänker jag. Det ger perspektiv på saker och ting. Det finns ju inte en vinkel på en sak - någonsin. Alla har sin egen vinkel, sin upplevelse av en händelse. 
Den där kvinnan borde låna makens hattar och tänka sig in i de andra inblandades situation. Då kanske sonens upplevelser inte skulle bli så traumatiska för hans mamma, tänker jag när jag ser att hennes mun fortfarande berättar och mal på, men jag inte längre hör vad hon säger. 
Varför satt, till exempel den ena servitrisen och pratade i telefon och var det inte egentligen rätt synd om den andra servitrisen som hade ont i ryggen och som kanske måste jobba fast hon var dålig, för att klara av att betala hyran, vart åkte chefen, till vem och varför och varför fick inte kvinnans son någon dricks. Vad tycker de andra som jobbar på restaurangen om kvinnans son. Kanske tycker de att det är han som bara sitter av tiden och det är de andra som jobbar. Vad händer i köket och var är kocken? 
Många hattar blir det och det är intressant att tänka på det, att varje händelse blir en upplevelse för varje människa och varje upplevelse blir unik för varje person. Det finns inget rätt och fel - i alla fall inte så ofta som vi själva tror och i allt detta jag skriver så känns det som en början på en deckarroman. Kanske skall JAG tacka den griniga kvinnan för att hon fick mig att börja skriva på en riktigt spännande deckare? 
Det finns inget rätt eller fel. Varje upplevelse är sann.
Livet är spännande att leva, eller hur?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…