Inför skolstarten: Vem ska hjälpa diagnosbarnen?!

Idag börjar de flesta av Sveriges barn och ungdomar skolan. För en ganska stor grupp barn är skolan inte förknippad med angenäma eller ens behagliga upplevelser. Det räcker att man är ett uns annorlunda än normbarnen, att man har något som skiljer ut, något som gör dig avvikande, ett annat sätt att lära saker på, men det kan också vara så att man har en funktionsnedsättningen - så blir skolan ett mindre eller större helvete.

En som beskriver detta utanförskap är Amira Khalil. Hon vill berätta för oss vuxna om hur det är när man inte följer mallen, när man inte får en plats, när man får ångest bara av att tänka på att skolstarten närmar sig.

Läs Amiras text, ta den till dig och försök förstå, så kanske barn, tack vare Amira som själv är tonåring med funktionsnedsättningar,  kan få det lättare i skolan!

Vem ska hjälpa diagnosbarnen?  

I skolans värld är det  jobbigt att passa in när man har en diagnos. Varje dag är en utmaning att gå till skolan när man vet att man inte får den hjälp man behöver och man vet inte själv vilken hjälp man behöver. Föräldrar och lärare tvingar mig att gå till skolan för att det är lag på det. Själv vill jag bara vara hemma i tryggheten. I skolan är jag inte trygg. Jag är ensam, ensam med mig själv. Jag är osynlig! Oftast kan det vara så att ingen hälsar eller tittar på mig på en hel skoldag. Lärare hälsar och några lärare pratar med mig dom säger att dom förstår…men det tror jag inte på.

Lärarna måste lära sig hur vi diagnosbarn fungerar och tänker. Det är viktigt att lärare får bra utbildning om oss! Det finns några lärare på min skola som är bra för mig. Dom bra lärarna ser mig och lär ut på ett bra sätt. Dom gör det inte så lätt eller för svårt. Lärarna talar tydligt till mig. Det är viktigt att skolan fungerar för diagnosbarnen! Vi är många timmar i skolan då måste vi trivas!

Av Amira Khalil, 16 år.