Fortsätt till huvudinnehåll

Inför skolstarten: Vem ska hjälpa diagnosbarnen?!

Idag börjar de flesta av Sveriges barn och ungdomar skolan. För en ganska stor grupp barn är skolan inte förknippad med angenäma eller ens behagliga upplevelser. Det räcker att man är ett uns annorlunda än normbarnen, att man har något som skiljer ut, något som gör dig avvikande, ett annat sätt att lära saker på, men det kan också vara så att man har en funktionsnedsättningen - så blir skolan ett mindre eller större helvete.

En som beskriver detta utanförskap är Amira Khalil. Hon vill berätta för oss vuxna om hur det är när man inte följer mallen, när man inte får en plats, när man får ångest bara av att tänka på att skolstarten närmar sig.

Läs Amiras text, ta den till dig och försök förstå, så kanske barn, tack vare Amira som själv är tonåring med funktionsnedsättningar,  kan få det lättare i skolan!


Vem ska hjälpa diagnosbarnen?  
I skolans värld är det  jobbigt att passa in när man har en diagnos. Varje dag är en utmaning att gå till skolan när man vet att man inte får den hjälp man behöver och man vet inte själv vilken hjälp man behöver. Föräldrar och lärare tvingar mig att gå till skolan för att det är lag på det. Själv vill jag bara vara hemma i tryggheten. I skolan är jag inte trygg. Jag är ensam, ensam med mig själv. Jag är osynlig! Oftast kan det vara så att ingen hälsar eller tittar på mig på en hel skoldag. Lärare hälsar och några lärare pratar med mig dom säger att dom förstår…men det tror jag inte på.
Lärarna måste lära sig hur vi diagnosbarn fungerar och tänker. Det är viktigt att lärare får bra utbildning om oss! Det finns några lärare på min skola som är bra för mig. Dom bra lärarna ser mig och lär ut på ett bra sätt. Dom gör det inte så lätt eller för svårt. Lärarna talar tydligt till mig. Det är viktigt att skolan fungerar för diagnosbarnen! Vi är många timmar i skolan då måste vi trivas!

Av Amira Khalil, 16 år.


En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…