Fortsätt till huvudinnehåll

Inför skolstarten: Vem ska hjälpa diagnosbarnen?!

Idag börjar de flesta av Sveriges barn och ungdomar skolan. För en ganska stor grupp barn är skolan inte förknippad med angenäma eller ens behagliga upplevelser. Det räcker att man är ett uns annorlunda än normbarnen, att man har något som skiljer ut, något som gör dig avvikande, ett annat sätt att lära saker på, men det kan också vara så att man har en funktionsnedsättningen - så blir skolan ett mindre eller större helvete.

En som beskriver detta utanförskap är Amira Khalil. Hon vill berätta för oss vuxna om hur det är när man inte följer mallen, när man inte får en plats, när man får ångest bara av att tänka på att skolstarten närmar sig.

Läs Amiras text, ta den till dig och försök förstå, så kanske barn, tack vare Amira som själv är tonåring med funktionsnedsättningar,  kan få det lättare i skolan!


Vem ska hjälpa diagnosbarnen?  
I skolans värld är det  jobbigt att passa in när man har en diagnos. Varje dag är en utmaning att gå till skolan när man vet att man inte får den hjälp man behöver och man vet inte själv vilken hjälp man behöver. Föräldrar och lärare tvingar mig att gå till skolan för att det är lag på det. Själv vill jag bara vara hemma i tryggheten. I skolan är jag inte trygg. Jag är ensam, ensam med mig själv. Jag är osynlig! Oftast kan det vara så att ingen hälsar eller tittar på mig på en hel skoldag. Lärare hälsar och några lärare pratar med mig dom säger att dom förstår…men det tror jag inte på.
Lärarna måste lära sig hur vi diagnosbarn fungerar och tänker. Det är viktigt att lärare får bra utbildning om oss! Det finns några lärare på min skola som är bra för mig. Dom bra lärarna ser mig och lär ut på ett bra sätt. Dom gör det inte så lätt eller för svårt. Lärarna talar tydligt till mig. Det är viktigt att skolan fungerar för diagnosbarnen! Vi är många timmar i skolan då måste vi trivas!

Av Amira Khalil, 16 år.


En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…